HELVETESBUBBLAN

Det är som att jag försöker lura livet till att aldrig komma ikapp men jag har precis börjat inse att det springer mig i hälarna mest hela tiden trots omfattande försök att lägga benen på ryggen och springa iväg. Speciellt efter att jag spräcker mina lyckobubblor som omsluter mig som ett skyddande hölje för en natt eller i några dagar. Jag vet aldrig riktigt men jag är väldigt rädd för stunderna när den går sönder, det är stunder som dem som jag skriver strunt här och gråter. Det känns nämligen just då som att allt det onda i hela universum just i den sekunden når mig och det är kanske inte så konstigt egentligen. Nästan som att alla minnen jag en gång planterat så fint bara vissnar på en sekund och jag börjar tvivla på alla beslut jag nånsin tagit, alla människor jag känner och allt jag en gång sagt eller gjort. En tillstymmelse till bitterhet och tårar. Det är precis vad skalet på den där bubblan handlar om. Inga ljumna kvällar med vin utan bara ren och skär prägling av hur allt borde vara. Kunde ha varit. Kommer att bli. Tiden går jäkligt fort och nu är det bara en månad tills jag flyttar, en ynka månad kvar tills jag lämnar min "första" lägenhet alltså. Jag sitter på altanen varje kväll och dricker te. Trots att det alltid blåser här och trots att de fula utemöblerna jag har är sönderslitna av orkanvindarna som drabbar Ringstorp en gång i veckan andas jag in känslan. Helsingborgs bästa altan är det ju i varje fall. Kommer förmodligen aldrig att ha en så fin uteplats igen. Känner på vindens piskande mot min kind och lyssnar på den vinande stämman mellan höghusen. Ibland är det ju fint också, så klart, man glömmer det ibland bland allt regn som faller från himmeln mest hela tiden. Samlar på känslor och minnen. Sparar och arkiverar. Kanske för att nån gång i framtiden hitta hem igen, på det sätt jag har gjort här eller kanske för att nån gång förstå att det kanske inte var så här livet skulle vara trots att jag för två år sedan satte nyckeln i låset och trodde det. Förtränger också att jag måste börja packa. Har inte ens börjat. Måste packa ner allt som jag en gång samlat på mig. Minnen. Fina saker. Gemensamma saker som vi måste dela på. Jobbig process. Kommer säkert gråta när jag använder ett visst påslakan eller känner doften av en kudde som luktar precis som denna lägenheten, för ens hem luktar ju alltid speciellt och så som det doftar här kommer det ju aldrig att lukta nån annanstans där jag i framtiden kommer att bo, krispigheten i lakanen, upprymdheten över närheten till mina vänner. Allt som man tar för givet nu. Jag älskar att vara vuxen och känna att jag kan göra precis vad jag vill och det kommer jag fortsätta att göra livet ut, men jag önskar att mina drömmar ibland kändes klarare och att livet emellanåt skulle kunna kännas sådär barnsligt enkelt igen. Precis som det gjorde förr. Nu känns det mesta sjukt orealistiskt och jag har en tyngd över axlarna mest hela tiden. Skrattar enbart när jag befinner mig i den jävla helvetesbubblan. Annars är det som sagt knytkalas i min mage. Imorgon ska jag likgiltigt börja se till att få bukt på röran. Kanske har någon bra känsla balsamerat min kropp och byggt upp en ny bubbla eftersom den sprack för en timme sedan. Eller kanske så får man helt enkelt acceptera realismen att vissa dagar suger kuk.