Acceptans

Vad betyder det att acceptera sin livssituation?Kanske kan det innebära att vara snäll mot sig själv?Som i att en dag, när man inte riktigt har orken, sänka kraven. Det kan vara olika från person till person, men för mig skulle det kanske vara att inhalera en kortare stund. Att ta mina tabletter i lugn och ro, svälja några, sedan vänta en stund och ta resten istället för att trycka i mig alla och må illa. Det är som att man ibland bara gör det av ren frustration. Man vill att medicineringen ska gå så fort och så effektivt som möjligt så att man bara kan glömma det och gå till skolan eller jobbet där man kan vara "normal". Med Cf och säkert andra sjukdomar så finns det mycket måsten. Vi blir proffs på att utöva disciplin och tålamod. Man pushar sig själv väldigt ofta både psykiskt och fysiskt. Jag har kommit på mig själv med att äta när jag inte är hungrig, till exempel, för att min hjärna säger "Det är viktigt att äta regelbundet med CF!". Jag sväljer piller trots att jag mår illa på morgonen och egentligen inte har lust. Oftast inhalerar jag tätt inpå det trots att kroppen säger "Inte idag igen... du körde ju en sån intensiv andningsgympa igår". Vissa dagar har man mensvärk eller dålig magmorgon på det. Ni förstår, mycket händer i kroppen hela tiden och väldigt ofta är man så hård mot den. Man krossar mentala väggar av olika storlek hela tiden.  Det måste vara okej att vara nöjd någon gång. Att acceptera kanske inte är att stå inför allt som är svårt, le och spela oberörd, utan att vara okej med att inte vara hundra? Tillåta sig själv att andas ut, till och med att ge upp? Tänk om det inte är så farligt att ge upp, som det många gånger målas upp i vårt samhälle. Kanske har sagt det förut, men det är värt att nämnas igen. Yogan hjälper mig mycket att känna mig nöjd med min kropp. Genom den har jag också blivit medveten om hur kritisk jag är mot mina andetag. Hur svårt det kan vara att ibland bara förmå sig att andas in djupt, och andas ut. Dömer mina lungor så lätt, men efter ett tag brukar det släppa. Vissa dagar går jag på mattan och kan dra in mycket mer luft än vad jag tänkt. Tror det är viktigt att hitta sin oas där man inte måste bevisa något, var det än är. Finns det något sådant sammanhang för er?  Kram och trevlig Söndag <3