Salty Life - My motivation

Varför är jag noga med att ta mina mediciner? Det är väl för att det är det jag kan göra för min kropp för att få leva ett så långt och friskt liv som möjligt. Vad gör mig motiverad att fortsätta ta mina mediciner varje dag? Jag blir motiverad av att göra saker jag tycker om och träffa människor jag mår bra av. När jag är produktiv och gör saker så känner jag mig frisk och "normal". Jag lever ganska mycket för dagen, försöker vara öppen till allt bra som kan hända. När livet rullar på känns det lättare att orka med behandlingen.  Jag försöker se inhalationerna morgon och kväll som en rutin. Försöker att inte ifrågasätta det för mycket, om ni förstår? Typ "varför måste jag göra det här?". Vi har inte så mycket till val. Hur orkar jag hålla igång träningen? När jag har tränat så vill jag automatiskt fortsätta ta hand om min kropp. Man blir också hungrig av att röra på sig, då blir det att jag äter bra. Jag undrar hur det hade känts att träna utan att ha det målet jag har - att hålla mig frisk i min CF. CF gör konstigt nog att jag får en spark i baken och att jag har något att kämpa för. Jag och mitt CF-team har kommit fram till att träningen gör en stor skillnad i mitt mående. Jag ökar flera deciliter i volym efter träning. Mina lungor öppnas alltså upp och mitt slem kommer upp lättare! Av inhalationerna känner jag just nu inte samma effekt. Dagarna som jag inte orkar Vissa dagar orkar jag bara göra min andningsgympa en gång. Om jag har något planerat tidigt en morgon så gör jag ofta en kortare inhalation, för att göra en längre på kvällen. Man måste nog känna efter själv och hitta en balans. Det gäller liksom att veta när man ska bita ihop och när man behöver vila. Ibland får jag tillbaka min kraft genom att gråta ut och släppa taget om allt. Det kan kännas så mycket bättre efteråt! Att sätta ord på hur det känns inför någon jag är bekväm med hjälper också för mig. Ibland kan det kännas som ett stort ansvar att bära på, att man ska hålla sin kropp vid liv. Man brottas med mycket som kroniskt sjuk och det är inte konstigt att det blir för mycket ibland. Mitt stöd  Min pojkvän är mitt största stöd. Hans finns där för mig om jag är orolig eller behöver prata av mig. Han är ju min livspartner, den som spenderar mest tid med mig och ser mig i alla lägen. Det är speciellt och jag tror att det blir extra värdefullt när man har en kronisk sjukdom. Det känns skönt att inte behöva vara ensam med det. Jag vet också att mina underbara vänner och min familj står vid min sida <3 Läs de andra tjejernas inlägg! Sofias: http://moxs.se/2017/february/salty-life-my-motivation.htmlAngelicas: http://www.devote.se/angeeliiiica/salty-life-my-motivation-30681344Cajsas: http://cajsaolsson.blogg.se/