* En Vecka

Tiden går snabbt. Tid är märklig. Och fascinerar mig mer och mer.    När jag skulle åka till Nepal hade jag bara fokus på den kommande resan. Det brukar vara så. När jag har nåt projekt på gång fokuserar jag. Tänk om jag möjligen kunde lära mig att alltid göra det. Även oprojekterad tid så att säga! Koncentrera mig på här och nu. Istället för att se framåt. Eller bakåt. Min mamma sa till mig en gång att jag mår som bäst när jag har nåt projekt på gång. Ja det är väl så. Och det gör det lättare att fokusera. Såklart.    Tid.    Att tänka på livet EFTER Nepal är knappt möjligt. Inte före. Det är inte förrän sista dagarna under resan jag börjar fundera på efteråt.    Men så kommer dagen. Först hemresedagen. Sen dagen då jag är HEMMA igen. Lycka! Även viss saknad. Men först bara glädje över att komma hem. Till bekvämlighet, renhet och tystnad, mitt modersmål och mina käraste. Saknar Nepal gör jag först senare. Och speciellt den här gången då jag har vänner som åker ner bara ett par veckor efteråt. Då suger det i Kathmanduådran. Igen.    Men som sagt. Tiden går snabbt. Om allt går som det är tänkt är jag där igen om sex månader. Ett stenkast bara. Under tiden ska jag göra det bästa jag kan av livet här hemma.    Jag har redan varit hemma en vecka. En hel vecka. Mer än en vecka nu. Men detta inlägg handlar om en vecka.    Det tog några dagar innan jag acklimatiserat mig till tiden. Fyra dagar. Innan jag lyckats vända på dygnet igen. Jag var rejält trött. Som ni redan sett somnade jag ifrån BästaMannen och FinaLina. Det var inte meningen. Men hände ändå.    Söndag eftermiddag åkte dem hem. Och jag sov. Igen. Jag gruvade mig rejält för kommande arbetsvecka. Fyra arbetsdagar i följd med 10-12 timmars arbete och resande. Men det gick det också. Gick riktigt bra. Fast första kvällen somnade jag på jobbet. Sittande. Medan min kollega skrev för brinnande livet skulle jag bara blunda lite eftersom jag var trött i ansiktet. Vaknade till liv en stund senare och en man på andra sidan bordet satt och skrattade åt mig. Jag är tacksam över att han inte sa nåt. Skrattet bjuder jag på. Dock hindrade det mig inte att somna igen. Och igen. Vilken fullkomligt vedervärdig afton. Jobbmässigt i alla fall.      Det här var otroligt gott måndag morgon. Kaffe och wienerbröd inköpt på kondis och medtaget till jobbet. Efter tiden i Kathmandu med nudlar och mineralvatten och blaskigt kaffe är detta luxuary!    Stupade såklart i säng när jag kom hem vid niotiden. Måste upp i ottan tisdag morgon. Skulle nämligen jobba i Dalarna och vara där redan halv nio. Tar 1,5 timme att köra och först skulle en hyrbil hämtas på andra sidan stan. Men allt gick bra och jag hann fika även där före jobbet. Denna gång medtagna mackor och en flaska vatten. Får vara nån måtta på lyxandet. Det visade sig att jag var inhyrd fel dag. Snopet men inget jag kan göra nåt åt. Naturligtvis får jag betalt ändå. Jag är ju där liksom. Så jag åkte hem igen och hann äta ärtsoppelunch innan jag drog mot annan ort i länet. Dagens andra och även sista jobb.    Det var betydligt mer intressant. Där berättades om pilgrimsvandringar. Och visades bilder. Häftigt. Jag har gått några stycken själv och kände genast det drog i vandrartarmen. Eller vandrarbenen kanske. BästaMannen får det kanske inte så lätt med mig. Jag är aldrig ute på krogen, men däremot drar jag iväg på fysiska strapatser emellanåt. Nån vecka så där. Eller månader. Hm...    Jag, som avskyr promenader, älskar pilgrimsvandring. Eller kanske snarare arrangemangen och omständigheterna runt omkring. Att vara pilgrim innebär att man anammar de sju nyckelorden - enkelhet, andlighet, långsamhet, tystnad, frihet, bekymmerslöshet och delande. Målet för vandringen är en helig plats, en kyrka. I Nepal finns stupan i Boudhanath, den heliga platsen för pilgrimer världen över.     Och den vackraste av vackra.    Man har även ett pass. Pilgrimspass. Under medeltiden hade man det med sig på vandringen för att kunna be människor om mat och husrum. Man fick även en garanti från prästen att man var en sann pilgrim. Idag har man det med av andra orsaker. Jag har två stycken. Ett från S:t Olofsleden där jag gått tolv mil. Mellan Enångers gamla kyrka och Stråsjö kapell. Och så har jag ett från den häftigaste pilgrimsvandringen av dem alla. I bergen i Nepal. Himalaya. Nio dagar i oktober-november år 2010.  I Dunche fick vi passen stämplade av militären utan att de visste varför. De tyckte väl vi var ovanligt konstiga turister.      I Nepal och särskilt i bergen har de liksom inte så många stämplar. Så vi bad människor skriva en hälsning istället. Den kristna prästen Mini Kumar Ray gjorde så. Likadant den unga ägarinnan till Guesthouset i Godhatabela.   Men dyrbaraste noteringen av dem alla.....      ......  står en tibetansk lama för.      Här berättar han typ att vi råkat komma till hans lilla kloster årets heligaste dag. Nämligen årsdagen av den tionde Buddhas återkomst till jorden sen han varit upp till himlen och lärt upp gudarna. De är inte särskilt blygsamma av sig de där Buddhorna. (Vår guide har översatt tibetanskan till engelska åt mig.)   Vår trekkingguide, Mr Temba Lama (för övrigt min lillasysters Nymy pappa) såg hur förtjust, fascinerad och överlycklig jag var över att befinna mig Just Där Just Då. Jag har kunnat flytta in i klostret omgående. Utan tandborste. Han hjälpte mig fixa lite rökelse av en dam utanför klostret. Hon ville ha fem NPr men jag betalade henne tio. Gissa om hon log stort.    Sen tog han mig i handen och ledde mig till altaret där alla ljus stod tända och rökelsen doftade. Jag gör aldrig såna saker på egen hand, typ knallar fram till det heligaste mitt under en mässa. Man har ju ingen aning om ifall man stör, eller rentav FÖRstör,  en ceremoni. Men Temba sa det var okej och följde mig som sagt så jag fick tända ljus och kasta lite rökelse. Wow. Det var häftigt. Just Där Just Då. Jag svävade på moln resten av dagen. Hela vägen upp- och nerför berg. Det är klart - det kanske inte BARA berodde på min förtjusning över den andliga upplevelsen. Det KAN ha varit höjden jag kände av också. You never know.    Pilgrimsnycklarna - enkelhet, andlighet, långsamhet, tystnad, frihet, bekymmerslöshet och delande - levde vi sannerligen efter de nio dagarna i bergen. Delandet kändes väldigt extraordinärt ibland - två av vandrarvännerna som varit med förut hade ett gäng dambindor de delade ut till alla (de flesta) som blev dåliga i magen eller rent av riktigt sjuka. Alltså går man i Himalaya är det ibland kilometer till nästa buske och har man ätit nåt olämpligt styr man inte över sin mage så där väldans mycket. De där bindorna räddade nog både en och annan byxa från att bli förstörd när det rann över. Överhuvudtaget var det mycket "skitsnack" de här dagarna. Sånt man inte direkt pratar om hemma, där man har alla förnödenheter och mediciner man kan tänka sig och behöva, men på 3500 meters höjd är man sannerligen beroende av både sina medvandrare och sin mage. Så vi delade alla med oss till varandra, prylar och goda råd.      Så här kan man se ut.....     ...... efter att ha tillbringat större delen av natten här.    Men, men, allt har sin ände. Efter en förmiddags plågsamt vandrande med dambindan på plats och cocacolan i handen fick jag så i mig några matskedar tomatsoppa och tuggor bröd. Och sen återvände krafterna och jag var pigg som en mört igen. Lycka!    Tillbaka till min Vecka.      Den intressanta pilgrimsföreläsningen tog så småningom slut och så gjorde även denna tisdag. Det var skönt att komma hem igen. Vid det här laget kände jag mig piggare och sov bättre. På onsdag morgon fick jag vackert kliva upp tidigt igen. Hade tagit på mig fyra jobb, vilket med restider inräknade innebär arbete från tidig morgon till sen kväll. Men men.... det är trevligt sedan, när man får fakturera.    Att inte ha bil är tidskrävande. Antingen får jag cykla. Vilket jag undviker när det är kallt. Eller passa bussar. Och anslutningsbussar. Det är ett evinnerligt minutkontrollerande. Men det går. Går riktigt bra för det mesta Men det tar tid att transportera sig ibland. Mellan jobb nummer två och tre hann jag hem och käka lite ärtsoppa och ett par mackor. Sen var det bara att ge mig iväg igen och slutföra mastodontdagen. Vid niotiden på kvällen var jag hemma. Trötttrött men belåten över att de tre längsta och värsta dagarna var över.    Direkt från lunken i Nepal till värsta tidsstressen i Sverige. Min kropp blev nog riktigt chockad den här veckan.    Torsdag morgon kunde jag ta det lite lugnare. Kollegan hämtade mig med bil - lyxigt värre - och vi utförde ett uppdrag  hemma i stan och styrde sen kosan mot Hälsingland. Käkade på Donken och jobbade i tre timmar. Hon släppte av mig på Resecentrum för nu skulle jag minsann inte hem. Nej - nu skulle jag äntligenäntligen få träffa BästaMannen igen. Härligt!   Kärestan och en spännande påse mötte mig på Sundsvalls centralstation. När vi kom hem dukade han upp.      Sushi!! en massamassa bitar. Såna som han vet jag tycker bäst om.   *omtänksamtochkärleksfullt*   Och ett glas vitt för att fira. Att jag var där. Äntligen.    Fredagen gick sin gilla gång. Barnledig vecka, BästaMannen var på jobbet och jag joxade på. Som vanligt. Med dator och mail. Fixade käk. Och sånt. När eftermiddan kom och Mannens arbete var slut åkte vi raka vägen tillbaka till Gävle. Där vi skulle tillbringa helgen. Eftersom jag skulle jobba både lördag och söndag. Några timmar bara men ändå.      Middagen hade vi tagit med oss från Kärestans frys. Hemlagad fisksoppa. Samt den vita drycken som blivit över från gårdagskvällen. Mumsigt minsann.   Slutet på första veckan hemma närmade sig. Lördag förmiddag var jag ledig. Självklart började vi med Melodikryss och BobbyBrunch. Som alltid när vi har en fri lördagmorgon ihop. I vanlig ordning såsade vi (hm... jag kanske) på så till slut blev det bråttom bråttom ner till stan.    Vi hade nämligen ett ärende.    Boksignering.    Fina Anna-Sofia Winroth Wallström har nämligen skrivit en bok. Gudarnas föda - den som dödar. Heter den. Spännande värre! Och självklart vill man väl ha den signerad om man kan få det. Eller hur!?     Tjejen är just hemkommen från bokmässan i Göteborg där hon gjort stor succé. Hon har visat upp sig på Facebook med alla möjliga celebriteter. Jättejätteroligt Anna-Sofia.    Hon är verkligen en kvinna med driv. I min gröna ungdom, för sisådär femton år sen, när jag var och dansade på CH titt som tätt, stod hon i garderoben och tog emot våra ytterkläder. Hon var trevlig som bara den. Och jag kommer ihåg att hon gillade min parfym. Elizabeth Ardens Red Door. Det hände nån gång att hon ropade dit vakterna och flaxade med min kappa framför dem så de skulle känna den goa doften från Röda Dörren.   Jag var tydligen världskändis med den parfymen. En gång när jag handlade på SOS-kiosken vid sjukhuset frågade tjejen som fixade min korv om jag möjligen var damen som brukade lukta så gott på CH. Jag svarade att Ja, det är nog jag. Hon berättade att hennes syster jobbade där ibland och hade berättat om mig och Arden. Ja, jag har många roliga storiesar om den parfymen. En gammal beundrare ringde en gång och frågade vad parfymen hette för han ville köpa den till sin nya flickvän. Jag rådde honom dock att leta en annan doft.    Oj vad jag svävar ut idag. Om allt och inget! Men jag måste bara berätta lite mer om Anna-Sofia. Jag beundrar den kvinnan oerhört mycket. En sann entreprenör. Hon är sån där chokladmakare, gör tryfflar och praliner. Med äkta råvaror ni vet. Inget Maraboukör. Om jag uppfattat saken rätt så tyckte hon att kakaoodlarna i Haiti hade för dåliga villkor. Så hon åkte ner och köpte en plantage. Bara sådär liksom. Så nu vet hon varifrån hennes kakao kommer. Och att folk förmodligen inte dör på hennes chokladfält. Utan har istället lite bättre villkor än på övriga Haiti. Hon äger och driver Gefle Chocolateri och jag rekommenderar verkligen att smaka på hennes produkter!    www.geflechoklad.se   *reklamreklamreklam*   Och sen var det bara att studsa iväg och jobba. Det gick bra det också. BästaMannen skjutsade mig dit och hämtade mig några timmar senare. Sen skulle vi hem och äta middag. Hm, jag blev bjuden på käk på jobbet så jag gjorde lite fjäskmiddag åt Kärestan istället och nöjde mig med en liten svampmacka för egen del. *mätt*   Söndag jobbade jag en stund mitt på dagen. Mitt jobb är ju sånt.    Eftermiddagen var solig och vacker och vi gav oss ut för att fotografera. De varor från Nepal jag köpt för att sälja här hemma. Det var så fint på uteplatsen och väskor hattar och mössor gjorde sig så bra mot stenplattor och röda löv att vi gjorde ett litet utomhusfotoprojekt.     Vi tog en utomhusfika också i solen. Härligt!   Efter gemensam middag åkte så Kärestan hem till Sundsvall. Barnvecka och jobb väntar. Jag har kvällsjobb i Gävle både måndag och tisdag så jag valde att vara kvar hemma. Plus att jag måste göra min bokföring och skattedeklaration. Vilket visade sig inte alldeles enkelt eftersom min skrivare pajade. Hm. Men det skedde i och för sig på måndag förmiddag så det har inget med DEN HÄR veckan att göra. *raderaradera*   På söndag kväll lade jag ut vårt lilla fotoalbum på Facebook och fick en massa reaktioner. Det är verkligen fina saker. Allt från hattar och mössor till nyckelringar och väskor. Jag har försökt handla där jag fått personlig kontakt med ägare eller tillverkare, och där jag sett att man verkligen tillverkat varorna på plats. Inget Made in India. Har försökt göra en Anna-Sofia fast på mitt sätt. Inbillar mig att man kan göra en liten insats för lokalbefolkningen i alla fall. Vår ambition med de här inköpen är att sälja i Sverige, låta en liten del av försäljningstotalen gå tillbaka till barn i Nepal, i någon form som vi kommer att redovisa på Facebook, samt överskottet får finansiera dels dessa, dels nästa inköp.    Vår första gemensamma affärsidé så att säga. KärasteBästaMannens och min. Det är roligt att driva saker. Projekt. Och kan man dessutom göra nån nytta i världen är det liksom dubbelt så kul.    Ja en vecka går fort när man har roligt. Och / Eller jobbar hårt. Tänk så innehållsrik en vecka är. Fast man kan tycka Jag har ju inte gjort nåt. Det är först när jag skriver ner det så här som jag ser hur mycket jag faktiskt gjort och upplevt.    Så - nu går vi in i nästa vecka och måtte den bli lika härlig den! Kram på er!