* Livet Är Kort, För Vissa Är Det Ännu Kortare

Jag är på väg hem. Efter en mycket trevlig dag men med sorgsen underton.     En av mina vänner tog kontakt med mig. Vännen, som är bosatt utomlands, skulle tillfälligtvis befinna sig på en viss ort i Sverige och undrade om vi kunde ses där. Egentligen hade jag varken tid eller möjlighet, hela veckan var uppbokad med både arbete och privata möten, samt tandläkare och frissa. Men när det gäller vänner får man tänka till ytterligare en gång. Kanske två.     Och när det, som i det här fallet, är så att vännen är sjuk, ja till och med så sjuk att vännen av expertis fått en maxtid för sin framtida levnad här på jorden, så tänker man bara inte, man agerar också.     Min vän är alltså, med största sannolikhet, döende. Och självklart arrangerade jag om mitt liv och min vecka så jag skulle kunna åka till den där orten i Sverige och mötas. Kanske en sista gång. Det är det ingen som vet.     Vännen berättade om behandling som bromsar, men bara för en viss tid. Sedan finns inte mer att göra. Än att vänta. På något nytt revolutionerande läkemedel eller slutet. Vännen berättade också om smärtor som kommer och går. Vännen berättade vidare att det är svårt att sitta för länge och svårt att gå för långt. Livet är fullt av underlättande hjälpmedel som smärtstillande medel, käpp och tjocka dynor. Vännen berättade att läkaren hade tillåtit denna resa eftersom den var relativt kort. Men om det kan bli fler resor vet man inte.     Mellan sådana tråkiga samtalsämnen och nyheter hade vi en mycket trevlig eftermiddag. Vi lunchade, skrattade, promenerade, drack dyrt och äckligt kaffe i en park eftersom vännen behövde vila en stund samt pratade en hel del allvar. Om läget i världen, relationer, missförstånd och missförhållanden av olika slag. Vi hade mycket att prata om.     Har. Fortfarande.     Jag beundrar människor som denna min vän. Människor som bär på så mycket kunskap och vishet. Så mycket visdom som världen snart kommer att gå miste om. Stackars värld.     Denna min vän är en av mina allra nyaste vänner, färskaste. Också en av de mest ödmjuka, kloka, generösa människor jag träffat. En vän jag fattade tycke för i stort sett samma sekund vi första gången presenterade oss för varandra. Uppenbarligen var det ömsesidigt.     Ingen vet hur länge min vän finns kvar bland oss. Vännen ser, förutom käpp och andra hjälpmedel, frisk och pigg ut och det är svårt att tänka sig att kroppen är fylld med död. Det gör det liksom ännu svårare att förstå.     Jag hoppas vi ses igen. Att du finns kvar hos oss, länge länge än. Världen behöver dig. Din familj behöver dig. Dina närmaste samt ditt ännu ofödda barnbarn.   Men ses vi inte fler gånger i detta livet så ses vi i nästa. Det vet jag.     God bless you! God bless your family!