Älskade du

såg den här bilden och jag kände mig så träffad. Jag lever livet så jävla märkligt just nu. Kan man förvänta sig något annat? Hade jag väntat mig något annat? Jag ska säga det att jag lever vardagen så bra och jag älskar fortfarande livet, men livet går och jag hänger inte med. Jag får stunder då jag helhjärtat tror allt kommer bli bra och stunder då jag tror jag ska gå sönder för jag kan inte förstå att jag aldrig kommer få träffa mig favoritmänniska igen. Tyvärr så börjar det senare livet bli mer och mer vanligt. Jag blir lite mer medveten varje dag som går, börjar förstå läget lite mer för var dag som passerar. Min mamma är borta. Har inte greppat det än, har inte förstått den verkliga innebörden i det än. Vet inte om jag någonsin kommer förstå det helt, men smärtan och saknaden kryper sig närmre varje dag och det skrämmer mig. Jag tycker livet är orättvist. Jag tycker inte man ska behöva ha de här känslorna. Jag tycker det är skevt. Mitt liv är skevt och kommer aldrig bli sig likt.  Nu till varför bilden stämmer in så bra, för det är väl underförstått att detta är det värsta jag gått igenom i hela mitt liv, eller gått igenom.. går igenom snarare och vetskapen att jag kommer gå igenom det säkert flera år till gör att jag får ont i magen. Samtidigt är det här det bästa året på så många punkter. Jag har äntligen fått ett jobb som jag kategoriserar som drömyrke och jag har så bra arbetskollegor. En av dom har blivit en sån nära vän som hjälpt mig på många vis. Att ha någon nära sig och en som får en att skratta när man minst vill är guld värt. Jag tror på ödet och jag tror det var meningen att allt de här skulle hända just i denna mörka tid. Vet inte om jag skulle kunna klarat av livet om inte det här jobbet och den vännen kom just nu. Jag skulle varit i botten. Är så tacksam och jag tror att på ett övernaturligt plan har mamma skickat detta. Tack. Tack livet för du ger mig något att jobba för, något att se framemot, tack för du håller mig flytande.  Jag har inte skrivit här för jag vill verkligen inte tänka på detta. Det kanske är fegt och osunt att slå bort alla tankar på mamma och leva livet precis som inget hänt, men jag klarar inte av något annat nu! Jag ser det som min superkraft att jag faktiskt kan stänga ute sånt här, det är min räddning nu. Folk säger att jag ska känna, att jag ska släppa ut allt, men nej. Det är inte läge för det nu, måste få smälta detta först. Mamma sa till mig innan hon dog att jag inte ska tillåta någon bestämma hur jag ska sörja. Jag gör det som känns rätt för mig och jag hoppas folk ska acceptera det. Jag kan inte ta hand om känslorna nu, jag går sönder då. Dom få gångerna jag släppt ut allt så ligger jag sömnlös med ögon som svider och ett hjärta som inte längre vill leva. Eller så sitter jag på golvet i mörkret och lyssnar på mammas skratt på en video. Eller så sitter jag och skriker tills rösten försvinner i bilen. Det funkar inte, jag kan inte leva så, det är för plågsamt. Jag har mamma hela tiden med mig och tänker på henne i allt jag gör, men det är annorlunda, hon är med mig och hjälper mig, men så fort jag tänker på att hon är borta får jag panik. Jag saknar henne så förbannat mycket och skulle kunna göra precis vad som helst för en kram från henne. Den viktigaste människan i mitt liv. Henne kommer jag älska tills jag tar mitt sista andetag - och då ska vi ses igen