En gnutta ljus

Hej igen. Vet inte ens vad jag ska skriva, tänkte skriva lite vad som hänt utöver detta helvete som jag lever. Jag sa upp mig för en månad sen, alltså har jag inte långt kvar på jobbet, 2 dagar närmre bestämt. Från första dag kände jag bara " nej, jag tänker inte hoppa på detta tåget igen, jag är så klar med att jobba med barn" jag bestämde dig att säga upp mig, utan att ha något nytt egentligen. Många skulle kalla mig dum i huvudet att jag sa upp mig från en heltidstjänst som är fast, men jag kände att det är mer värt att må bra - att må bra är tusen gånger viktigare än pengar. Så jag hoppade ut från stupet utan att veta vart jag skulle hamna. Lyckades få timtjänst på södertuna slott, restaurangen och städ. Kändes bra, kändes som jag kunde hanka mig fram på detta. Sen en dag fick jag svar på ett mail som jag skickat för längesen - jag skulle komma på arbetsintervju hos veterinären i Gnesta. 20 timmar senare fick jag jobbet. Jag kan knappt förstå det - äntligen får jag göra något jag vill. Dock är den till en början bara halvtid, men hoppar in extra på södertuna på helger och så. Det löser sig så bra. Rusade hem till mamma för att äntligen berätta att jag fått en tjänst inom det jag vill syssla med, så mycket som hon hejjat på mig, ville bara skrika ut det av lycka. Första dagen sov hon, nästa dag sov hon och jag fick inte mer kontakt efter det förutom ett hej och ögonkontakt. Så hon fick aldrig veta, men hon vet, på något vis vet hon, det vet jag.Jag känner en konstant närvaro, jag känner mig aldrig ensam. Känner mamma i ryggen hela tiden, framsidan och allt framför mig känns öppet och fritt, men ryggen känns varm och trygg. Hon är med mig. Sniffar på hennes tröjor varje gång jag kommer hem. Tänker på henne varje vaken stund. Igår var vi och planerade begravningen. Så jävla surrealistisk känsla att planera sin mammas begravning. Vill inte ha den dagen, kommer kollapsa. Har haft såna band på mig hela tiden och lever på livet som vanligt. Har tårfyllda ögon hela tiden, men jag lever på. Det löser sig, som mamma alltid sa.