När lyckan inte är där

fan fan fan vad allt känns mörkt nu. Har gråten i halsen hela tiden. Inget är roligt, går bara och drar fötterna efter mig. Allt jag gör, gör jag för att jag måste, inte för att jag vill. Det är fredag imorgon känner bara äsch, Nike kom hem idag och jag blandas av känslor att bara böla av lycka och samtidigt av saknad och sorg, jag fyller om en vecka känner bara att fly landet ensam, jul om dryga veckan, känner bara ren och skär ångest. Mår verkligen illa när jag tänker på jul. Skulle helst bara vilja sitta ensam hemma och se på en film. Jag förstår att det har funnits människor i urminnestider som mått skit på jul och allt kring det skapar bara ångest. Jag har tappat min grundlycka och enda gången allt känns ”okej” är när jag sover, tränar eller när det är skitstressigt på jobbet. Men det är så extra jobbigt för mig just nu för jag har alltid älskat julen och börjat räkna ner till det i september typ och i år .. i år.. finns inget kvar ? Jag tror inte ni förstå hur stor inverkan min mamma hade på sånt här och min familj. Mamma var den som höll ihop min familj och utan henne sticker vi alla åt olika håll. Man brukar säga att dödsfall för familjen närmre varandra, så är det inte här. Vi alla möttes för mamma och vi alla umgicks kring mamma för hon var den bästa människan vi alla kände. Jag kämpar för att hålla oss ihop men jag orkar inte. Speciellt när dom inte vill se varandra och speciellt orkar inte jag för varje gång jag träffar dom blir jag bara påmind att inget är sig likt och kommer aldrig bli igen. Jag måste komma över mitt gamla familjeförhållande som en kärlek. Tid läker alla sår och för första gången i mitt liv längtar jag efter min egna trygghet i en egen familj. Känner mig fruktansvärt ensam. Kommer gråta mig igenom hela julen.