”Har du mitt pass?”

Så kommer det stora projektet att få hem hela klanen. Med väskor och pass och boardingkort och namn som ärvts ner till barn och förvirrar alla i vår väg.  ”Har du mitt pass?” Det hela går ändå ganska smärtfritt, och vi konstaterar alla att det betydligt mycket smidigare än ditvägen. Sen ropar de upp delar av klanen i högtalarsystem.  Per får sitta åtskiljt - så blir det när man glömmer powerbanks i packningen.  Souvenirer och plotter Och sen - luften Doha, Qatar Solnedgång över Iran Bukarest, Rumänien Så når vi Köpenhamn och julpyntet. För de andra är det bara en kort bilresa bort från avslut och hem.  En annan har omkring 10 timmar väntan på Kastrup efter kramar och hejdå och nackkuddar. Natten är ganska lång och jag sover stötvis över ett bord på BurgerKing. Det är mysigt att sitta ovanför ankomsthallen och se folk bli upphämtade och uppmötta. Med flaggor och blommor och hjärtliga kramar. Men strömmarna av folk byts ut mot vänliga städare och högljudda snarkande män, den enstaka fyllehunden som valsar runt och hasande resenärer som väntar på tidiga flyg. Jag är en stark kontrast, med mina 2h sömn och risiga uppsyn, mot de pigga, parfymerade buisness-människorna som ska på morgonmöten i Stockholm.   Och medan jag flyger de sista sträckorna hem till Umeå hämtas lille skrutt upp och åker med systern till Göteborg. Prinsen på ärten Så fort jag landat, släpat mina väskor till skolan och jagat patienter, så hämtar jag min store skrutt. Och hemma är där en hund kryper intill en