En rafflande historia om ett praktiskt bus och en kompis utan intellekt

Hej vänner. Just i skrivande stund sitter jag och unnar mig en bit 70%ig choklad samtidigt som jag halsar vatten för fulla muggar. Älskar Onsdagar! Har haft en oroande bra dag idag. Jag menar, om jag får smaka på kakan vill jag ju aldrig ha sallad igen! Hur ska jag reagera när jag går tillbaka till min tomma och aningen smärtsamma sinneställning imorgon? Jag kommer ju att bokstavligen avlida av ångest om jag ska gå och gotta mig såhär mycket om dagarna. Dagens klädsel! Tröjan är direkt ur pappas garderob och jeansen är Monki. Hade även på mig en vidrig adidas sweater över, men den kom inte med på bilden. Tokigt hur det kan bli! Under lunchrasten idag så stog mina kompisar och spelade kort, och min kompis Fredric satt och flirtade med tjejerna i min klass så jag kände mig vagt svävande och uttråkad. Ja, tills jag fick den geniala idén at gömma Fredrics skor! Eftersom han är för hipp för att knyta skorna så drog jag bara av dem utan allt för mycket trassel och sprang sedan iväg, som en ekorre med munnen full av ekollon. Ena skon gömdes bakom en hylla där alla borttappade mappar hamnar, och en sko hamnade i vad jag trodde var hans bästa kompis skåp.  Lunchrasten tickade mot sitt slut, och jag som då hade hunnit skriva två ledtrådar (en till vardera sko) stod otåligt och spelade kort i väntan på att Fredric skulle kräva skorna tillbaka. Till slut kom han och tog ett strypgrepp på mig, och jag trodde i några sekunder att orsaken bakom min död skulle vara ett väl uttänkt bus. Men icke sa nicke! Jag skrek om nåd och berättade om ledtrådarna, och gav honom sedan dem när greppet runt min nacke var släppt. Han kilade snabbt iväg, och jag blev lämnad kvar med ett nöjt leende. Sedan så var rasten slut, och Fredric hade ännu inte hittat skorna. Jag förstod att ledtrådarna var riktiga kluringar, men jag hade aldrig kunnat tro att han hade en faktisk disktrasa istället för hjärna! Han gick till och med och hämtade vår klassföreståndare, som i sin tur kom till mig när jag var mitt i att dissikera ett koöga och krävde att jag skulle ge tillbaka Fredrics skor. Efter många om och män så var skorna äntligen tillbaka på sin rättmätiga ägare och världen var åter igen lugn och säker. En minst sagt rafflande historia om ett praktiskt bus och en kompis utan intellekt. Den meningen beskriver både denna händelse och är namnet på min framtida biografi. I din lokala bokbutik senast 2058! Ha d!