Jag kan inte andas

I natt hade jag kanske min värsta natt någonsin, jag går och lägger mig. Men det går inte att somna. Jag svettas mer och mer, hjärtat slår dubbelt så fort. Jag tänker: är det nu kroppen inte orkar längre. Jag vet att jag varit stressad en längre period. Varit ledig lite och alltid haft saker att göra. Nu är det alltså inget skämt längre. Jag har blött näsblod vid ett flertal gånger då jag trodde jag mötte någon typ av gräns. Men det var alltså bara en varning. Här har vi gränsen. Gränsen i någon typ av panikångestattack. Det är min första gång.   Jag gråter samtidigt som jag försöker städa lite i lägenheten. Om det är rent och snyggt kanske jag blir lugn. Men det slutar inte. Jag får ta på mig kläder och gå ut. Precis när jag kommer ut börjar jag gråta. Jag bara går i ungefär en timme. Kroppen orkar inte. Jag orkar inte. Vid flertal gånger brister allt. Jag kan knappt andas. Jag lägger mig på gräset för att bli lugnt. Tittar på himlen och alla stjärnor, ser karlavagnen. Hela kroppen darrar. Och jag vet ingeting.   Nu har jag vaknat, har fått sova i min säng. Men jag mår så dåligt. Botten är nådd. Jag måste verkligen ha kommit till gränsen. Så nu ska jag ta mig tillbaka. Hur gör jag det?   Jag måste börja säga nej till allt oavsett hur roligt det känns. Allt måste bli ett nej nu. Jag måste lyssna på kroppen och säga nej.