LIKE CINDERELLA BUT I LOST MY PUMPKIN

Första bildbomben från balen, har samlat på mig ganska många bilder just nu.. Och ja, jag har sytt min egna klänning ;-)Det är en tom känsla som flödar genom kroppen just nu. Detta var en dag jag har längtat till sen jag började i ettan. En dag jag har planerat inför så länge. Ena sekunden sitter vi i bilen på väg dit och andra sekunden är hela balen över. Altting gick så fort, för fort. Detta var en helt underbar dag. Jag hade världens bästa baldejt, Filip, det var god mat och det var en riktigt bra efterfest på Pepes Bodega. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre bal än detta. Men herregud vad tiden gick fort, kanske för att vi hade det så jäkla kul ;-) De senaste veckorna har bara flugit förbi och allting har gått så himla fort. Jag hänger verkligen inte med, om exakt en vecka är det dax för studenten... WowDet är en mix av känslor som strömmar runt mig, ena sekunden tycker jag att det ska bli så skönt att sluta och få påbörja mitt nästa äventyr medan att jag samtidigt tycker det kommer vara så himla tråkigt att lämna mitt kära Båstad och alla mina nära och kära. Jag vet seriöst inte hur jag ska klara mig utan Charlotta vid min sida varje dag.. Det kommer att bli så sorgligt att lämna allt bakom sig men det är dax att påbörja ett nytt kapitel och Lotta kommer definitivt vara med under detta äventyret också. Känns bara för jävligt, rent ut sagt, att jag inte får se henne varje dag! Idag ska vi dock samlas nere på piren och fira att det endast är en vecka kvar till studenten. Min bror var precis här och hälsade på så vi käkade lite och sen visade jag honom runt i Båstad. Det är helt underbar vackert väder idag och jag vill bara ut och njuta av min sista vecka i Båstad. ( det kändes att skriva det ). Jag fick äran att vara toastmaster på balen igår, det var ett privilegium för mig. Jag var så himla nervös för såklart hade jag spexat till det lite så vi körde pek-leken emellan åt. Men det var väldigt uppskattat tror jag. Aldrig någonsin kommer jag kunna älska så här många människor på samma ställe igen tror jag. Det vi Apelrydare har är något speciellt och det nämnde jag i mitt tacktal igår. Vi är inte som alla andra, vi skapar ett band till varandra som sällan kan brytas. Aldrig kommer jag att ångra mitt val av att bli Apelrydare. Nu kommer jag ha denna titeln resten av mitt liv och det är en titel jag är stolt över