En vanlig dag, med en tvist på livet

Jag är minst sagt förvirrad. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera eller känna av den enkla anledning att jag har aldrig varit med om detta tidigare. Hur jag ska känna är ett felaktigt sätt att uttrycka min förvirring, eftersom att det är känslorna som förvirrar. Jag är inte vad vid detta. Jag har alltid vägrat tro på sådant här, men nu går det nästan inte längre. Det är det som är så läskigt. Det är på riktigt nu. Jag tror verkligen det, egentligen. Det är inte lätt att erkänna det för mig själv. Men jag blir lite matt faktiskt. För jag vill inte. Tror jag. Jag känner mig hopplös. Och hopplöst... Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte njuter av det. För det är ju lite härligt. Eller, inte bara lite utan så hemskt, fantastiskt härligt. Men det är också svårt. För jag är jag. Jag tror att jag nu äntligen förstår det jag inte förstod förrut. Det jag inte kunde förstå. Jag har blivit lite mer mänsklig om jag får säga det själv. Allt på grund av illusionisterna. Jag vill hata dem, men det kan jag inte för jag älskar dem så mycket. Jag var inte beredd på det här. Det är så svårt att vara människa ibland.