Ett oväntat minne värt att minnas

Häromdagen, närmare bestämt i förrgår, hände något mig som jag inte var beredd på. Jag var inte beredd på detta någonstans.När jag tände läslampan såg jag att en spindel kröp ut ur dekorationskudden jag brukar lägga på golvet när jag bäddar  upp sängen.  Jag fick såklart smått panik eftersom jag i mitt normala (och onormala) tillstånd inte alls tål att se, röra, höra eller ens tänka på spindlar. Medan jag funderade på vad jag skulle lägga den i under natten (så att någon annan kunde ta hand om den nästa dag) kröp den in bakom elementet. Ännu mer panik. Men ganska snabbt så kröp den tillbaka in bakom kudden. Jag funderade fortfarande på vad jag skulle göra med spindeln. Jag stod still ett tag medan jag lugnade mig. På något konstigt sätt lyckades jag och jag bestämde mig för att gå och lägga mig utan att göra något åt den lilla individen med åtta ben. Det krävdes en del terapi att ligga i sängen utan att intensivt stirra på kudden hela tiden. Kvällen slutade med att jag var ganska lugn inför det hela (bortsett från att jag vaknade flera gånger under natten för att kolla om spindeln gick att se). Som jag säkert hade hoppats innan såg jag aldrig spindeln mer. Och det är detta som är så oväntat. När jag gick och lade mig den kvällen kände jag en viss samhörighet med den där spindeln. Jag hade för tillfället vunnit över min rädsla för denna varelse och spenderat en hel natt med den. Vi sov tillsammans. Detta är i alla fall vad jag vill tro. Jag ville tro att vi hade blivit vänner. Men jag aldrig såg min vän igen. Jag kollade desperat efter min vän dagen efter och dagen efter det. Jag såg den inte. Det gjorde mig lite ledsen. Jag känner mig lite sviken. Jag vet dock att om jag hade sett spindeln igen hade jag ropat på pappa att ta ut den. Fort.