Reflektionernas tid.

För många gånger har jag funnit mig själv i situationer där allt känts rent utav helt meningslöst. Att livet inte är värt något och känslan av att oavsett vad jag tar mig till så gör det ingen skillnad. Livslusten har kommit och gått, och tanken på döden och hur det vore bättre om jag inte levde mer har kommit och knackat eller snarare bankande på dörren... När jag idag tänker tillbaka på att befann mig på en sådan låg och mörk plats för några månader sen känns helt främmande. Jag vet inte vad det är som hänt men det var som om något bara klickade inuti mig. Att oavsett hur mörkt det blir finns det alltid något att hålla fast vid, alltid något att glädjas över. Hoppet är det sista som lämnar en brukar man säga och jag är beredd att hålla med. För hur skulle det se ut om vi alla tappade tron på att saker blir bättre? Jag vet hur det känns och hur det ser ut och jag skulle inte vilja önska det jag gått igenom till min värsta fiende. Men jag tror jag äntligen hittat nyckeln.❤️