Jag ska inte stanna

Som rubriken lyder - jag ska inte stanna. Det tog mig en himla tid att bestämma mig. Jag som hatar att ta beslut fick mycket att tänka på och en liten ångestbubbla började växa inom mig. Familjen ville ha besked i September och jag hade sommaren på mig att tänka. Jag såg fördelar och nackdelar hur jag än vände och vred på det, att skriva listor och jämföra hjälpte inte ett dugg och inte heller rådfråga folk som inte var i samma sits som mig själv. Att åka som Au Pair till USA kommer för alltid vara något utav det bästa jag har gjort i mitt liv och även om jag älskar mitt jobb och min vardag här så kände jag att det räckte med 365 dagar för min del. Jag har aldrig haft hemlängtan eller saknat något särskilt, jag känner mer att jag är klar. Jag har fortfarande saker att se och göra under mina resterande fyra månader här, men jag ser framför mig hur nöjd jag kommer känna mig i januari 2018. Jag kommer packa mina två väskor, åka ut på resa i några veckor för att slutligen sätta mig på planet hem till Sverige och bemöta ett iskallt Karlstad. Jag är inte redo nu, men jag vet att jag kommer vara redo då.  Jag vet inte om jag tidigare nämnt det här i bloggen, men min värdfamilj väntar tillökning. I februari ska barnen bli storasyster och storebror till två små pojkar - ja tvillingar! Jag tror att detta beskedet gjorde allting så mycket svårare för mig. Självklart vill jag vara med om allt det här, finnas där i all stress och förändring samt också träffa och lära känna två små nya familjemedlemmar. Det känns otroligt tråkigt att lämna precis i månadsskiftet då de är beräknade, jag kan liksom inte låta bli att hoppas på en förtidig födsel. Det känns så orättvist att en helt främmande människa ska få vara med om det här och inte jag. Jag vill inget hellre än att de får världens bästa Au Pair som sin nästa, men trots det kommer jag inte kunna låta bli att vara både sotis och avis på henne.  Det är så här det går till, en ny Au Pair varje år. Men i min värld är ju jag den enda - det är min familj, mitt hus, mitt rum ... mina små kids. Tanken på att någon ska fylla den platsen när jag sitter på flyget hem, ja ... den är inte rolig alls. Varför åker jag hem då? Det här är mitt val. Jag kunde faktiskt ha valt att stanna 6, 9 eller 12 månader extra, men jag väljer ändå att åka hem efter ett år även om allting är perfekt. Det har ingenting med familjen eller jobbet att göra, inget med Atlanta eller USA att göra. Att mina föräldrar och vänner hälsat på har inte påverkat mig alls och det finns inte heller något i Sverige som lockar. Allt handlar bara om mig själv. Det sticker i fingrarna på mig. Jag kan det här nu. Jag vet hur det är att vara Au Pair. Jag har rest runt och upptäckt USA, utvecklat min engelska, fått ett kulturellt utbyte hos familjen och fått vänner runtom hela världen. Jag vill iväg på nästa äventyr. Jag är sugen på att tjäna pengar för att kunna spara och resa iväg igen. Planen är att tågluffa med Ida genom Europa nästa sommar, något jag har velat göra så himla länge. Jag vill även backpacka på Nya Zeeland, jobba som lärare i Kina, volontärarbeta i Uganda och kanske plugga någonstans när det faller mig in. Det här är inte mycket snack och liten verkstad - det existerar inte i min värld. Om jag bestämmer mig för något så tar jag mig dit, mina drömmar är det viktigaste jag har och jag tänker alltid jobba mot att uppfylla dem.  Den här resan har gett mig så otroligt mycket, men jag börjar bli redo för nästa utmaning. Det är så jäkla underbart att vara 20 och ha alla möjligheter framför sig - nu ska jag ta vara på mina sista månader i staterna och lägga allt det sorgliga åt sidan!