Sextio dagar

I helgen tog jag fram kalendern, jag skulle skriva in ett par viktiga saker och började bläddra mellan veckorna. Det där med att bläddra mellan veckorna gick plötsligt väldigt fort. Jag fick det till nio. Nio veckor kvar. Hörni, jag har NIO veckor kvar - och inte ens det i skrivande stund. Idag är det 60 dagar kvar till min resemånad. Idag är det 80 dagar kvar tills jag sitter på ett flyg hem till Sverige om jag nu får det flygdatumet som jag har önskat. Jag kan knappt tro att det är sant. Vart tog mitt år vägen? Jag hann aldrig stanna upp, jag har verkligen ingen aning om hur det här gick till. Jag försöker bromsa allt jag kan och jag skulle gladeligen jobba med barnen tjugofyra timmar om dygnet bara för att få vara med dem in i det sista. Det är verkligen bara nedräkning nu, och jag har lyckats spara det bästa till sist. Vi har thanksgiving, julafton och nyårsafton framför oss för att inte glömma Stephanie födelsedag. Vi ska gå på julmarknad och jag har fått en egen julstrumpa med mitt namn inbroderat på. Barnens morföräldrar har även köpt chokladkalender till mig, så nog känns det otroligt mysigt att få göra allt det här precis i slutet.  Tänk att det snart har gått ett helt år. Jag sitter fortfarande och väntar på att den där hemlängtan ska komma, men den verkar aldrig dyka upp. Jag minns min sista intervju med mina värdföräldrar innan vi bestämde oss för att välja varandra. Deras enda bekymmer var "Men Tove, hur vet du att du inte blir uttråkad här hos oss?". De var rädda för att mina äventyr i bagageluckan skulle göra min vardag här enformig och tråkig, men jag har nog aldrig känt så. Ingen dag är den andra lik trots alla barnens rutiner för att inte tala om mina egna. Visst, varje dag är inte ett äventyr - men det är det väl knappast hemma i Karlstad heller? Jag är så glad och tacksam för allt jag har upplevt här och ordet uttråkad finns nog inte ens på kartan. Jag försöker alltid att vara kreativ med barnen, ta dem till olika platser och laga både det ena och det andra till lunch och middag. Jag har rest och upptäckt allt jag har velat och jag har ändå haft pengar över till att köpa drömjackan eller bjuda kompisen på en fika. Jag har gått på sånna där klyschiga amerikanska dater och jag har varit i kyrkan på söndagar. Jag har ätit hamburgare tills jag spricker och dansat loss på diverse dansgolv med människor jag diggar. Vad ska jag göra sen? Jag har än så länge fått två arbetsintervjuer tills jag kommer hem, himlans kul men jag får fortfarande lite ångest. Hur lämnar man ett helt liv bakom sig? Atlanta och familjen kommer alltid finnas nära till hands, men det kommer aldrig bli samma sak. Jag kommer inte få tillbaka den här vardagen och inte heller det här året. Det är en gång det händer, och sanden börjar liksom rinna ut. Nio veckor är så löjligt lite och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att vara de första veckorna i Sverige tills dess att man har ställt om sig. Jag vet, man kan ju tycka att detta ska vara enkelt för mig då jag redan varit borta såhär en gång och kommit hem efter ett år. Men hörni, det går inte att jämföra. Internatskola och värdfamilj är inte samma sak, och jag tror nog aldrig att man vänjer sig vid tanken av att lämna. Just nu känns det skit. Duke frågade mig senast idag varför jag alltid ska pussa på honom hela tiden, jag svarade att det är för att han ska kunna sparade dem till senare ifall han behöver dem. Finaste små hjärtan, Duke och Daphne kommer alltid vara viktiga för mig och jag hoppas verkligen att jag gjort många avtryck nog för att de ska komma ihåg mig i framtiden. Under mina resterande 60 dagar ska jag verkligen ta vara på varenda sekund. Ha överseende med mina sociala medier, de uppdateras så fort jag har tid och känner att jag har något att dela med mig av, men däremellan försöker jag bara stanna upp och ta vara på livet.