En fråga om distansförhållande

Hej Tove! Jag lever just nu, precis som du, i ett distansförhållande. Han har sen några månader tillbaka pluggat i Lund, ca 4h från där jag bor, och saknaden är så stor. Han lever lyckligt i sin lilla bubbla medans jag bara står och stampar på ett ställe och lever på en plats jag inte vill leva på. I augusti kommer jag flytta dit, men tiden dit är lång och smärtsam och saknadsfylld. Självklart har jag redan tonlöst exakt alla sidor som lyder ”så klarar du ett distansförhållande”, det mesta är väl sen gammalt men du kanske har några tips and tricks på hur man hanterar saknaden? KramJag kan väl nu faktiskt säga att jag haft ett ordentligt distansförhållande senaste året då jag och F varit ifrån varandra ca 2-3 månader, sen setts 2-3 månader osv. Hade någon frågat mig för tre år sen om jag skulle kunna tänka mig ett distansförhållande hade jag svarat "aldrig livet, sånt håller inte". Men oj vad jag har ändrat min syn på det nu. Först och främst vill jag säga att jag förstår dig, jag känner ofta också att mitt liv pausas lite och att jag går och väntar på något. Saknaden i perioder ska vi inte ens prata om. Men ett tips för mig är att inte försöka fokusera på att "det är ett år kvar!!". Snarare fokusera på små delmål och när ni ses nästa gång. Jag och F hade inget datum för när vi skulle ses nästa gång när jag åkte hem i november. Det var på riktigt skitjobbigt och vi tjafsade en hel del. Men så fort vi bokade ett datum så har det blivit bra mycket lättare för oss båda och man kan räkna ner till det istället för räkna ner till, som i ditt fall augusti. Det känns ju tyvärr lätt som en evighet och man tanker "hur ska det här gå?". Men ta en vecka i taget, det blir bra mycket lättare för hjärtat. Planera lite mysiga saker att väl hitta på och prata om hur härligt det kommer vara när ni ses. En annan sak att inte glömma är ju att det förmodligen är minst lika jobbigt för din pojkvän. Och självklart vill man vara med varandra så mycket som möjligt, men för mig handlade det egentligen bara om accepterande. Nu ska det vara såhär, och det finns ingenting jag/vi kan göra åt det förutom att vårda förhållandet och kämpa tillsammans. Alla förhållanden ser ju olika ut och det är ingen idé att jämföra sitt liv och sitt förhållande med andra som ses varje dag och har det "lättare". Alla har ju sitt egna vis. Ni kommer dock dela något, som inte så många förhållanden har. Se det här som en styrka och positiv grej istället för att distansförhållandet skulle vara något dåligt. Jag är så trött på alla som säger "men oj vad jobbigt, hur klarar ni det egentligen!?". Vilken pepp liksom :-) Visst är det tufft i perioder, men jag tror verkligen det är något som gör en själv och er som ett par starkare ihop. Det får man aldrig glömma, det kommer ni ha otroligt med nytta av i framtiden! Och man lär sig uppskatta dom mindre sakerna som många andra förmodligen tar för givet. Typ småsaker som att bara handla tillsammmans, äta middag tillsammans, gå och lägga sig ihop osv. Man inser vad som är viktigt och inte, och det ska jag försöka hålla med mig i livet länge. Sen är ju tillit a och o för ett distansförhållande. Och det är verkligen något man måste jobba på själv, vissa saker kan man liksom inte gå och "oroa" sig för (för sin egna skull!). Det mår man bara dåligt över. Se till att alltid vara ärliga mot varandra, och kör med helt öppna kort. Säg till på en gång om du mår lite dåligt, saknaden tar över osv. Det är skönt att prata ut om det för att sen fortsätta på ny kula nästa dag. Vissa dagar är lättare än andra och det är okej. Jag tror också att det är otroligt viktigt att unna varandra saker på egen hand. Man får liksom peppa och vara glad för varandras skull om något roligt händer. Och du - passa på att hänga med dina kompisar, gör det du mår bra av, njut av din egentid. (även om vissa dagar ensam är sugiga och tråkiga haha, tro mig jag vet). Att göra saker på egen hand betyder inte att ni kommer glida ifrån varandra. Tvärtom! :-) Sen får du försöka tänka positivt. Det är ju väldigt mysigt att facetimea, skriva söta godnatt och godmorgonsms, längta efter varandra och hur mysigt blir det inte varje gång man ses igen efter en lång tid ifrån varandra? Det här är en kort kort period i ett långt liv, och jag lovar att det kommer gå bra och att ni bara kommer att komma ur starkare utav det här <3