Stalldramatik!

Jag har gått och blivit medryttare till en 8-årig valack (Manlig häst som fått kulorna knipsade). Han heter Ruben och är fd "starthäst/travare. Det blåste som tusan idag, så innan vi kom iväg på uteritt fick jag först trycka ner ett gäng stolpar i hagen som hade blåst omkull. Fatta hur mycket det blåste då! Det var andra gången vi hade med varandra att göra och första gången jag skulle rida ut. Hade skrivit upp ridvägs-tips på en knölig lapp i fickan. I dessa dagar dundrar det dock, och då menar jag vråldundrar det stora lasbilar med grus förbi på den väg vi var tvungen att rida på en bit i början. Rubens ägare rekommenderade mig att leda honom längs med den vägen vilket jag gjorde men ack! På vägen tillbaka så kom den stonkande som ett levande åskmoln och jag fick ett sjå med att lugna Ruben som inte är en liten krabat precis samtidigt som mitt hjärta hoppade och jag tänkte, luuugn, luuugn (till mig själv alltså) för det vet ju alla att hästar känner på sig precis ALLT. Men det gick bra. Lastbilschaffisen var juste och körde så försiktigt och fint han bara kunde förbi och när vi kom tillbaka till stallet igen var frid och fröjd.  Eftermiddagshö i hagen och allt är som (bokstavligen) bortblåst. Hälsningar vindarna som aldrig mojnar i skåne. Det är himla mysigt att vara i stallet. Tryggt att sopa golv, mocka och väga hö.  Varje pinal är barndomsminne för mig. Grepar och borstar. Jag tycker de är fina.  Utanför viner det och regnet drar över de öppna markerna. Kolla, mitt hår har samma färg som höet ju. I stallet bor också världens tjockaste katt, eller största gölligaste kan man också säga. Det syns inte vilken bjässe han är här, ska försöka ta en bättre bild ngn dag där han typ sitter bredvid en tändsticksask, men kolla hänget över ögorna liksom. Också den här jamaren. Båda är mycket trevligt sällskap, har dock glömt bort vad de heter. Misse och Misse?