Fyra omtumlande veckor som mamma

Hej! Det här inlägget kommer att handla om mina första fyra veckor som mamma. Jag gör dessa inlägg mest för egen del, men kanske är det någon där ute som tycker att det är intressant… De här fyra veckorna har känts som en hel livstid. På ett sätt är det det också, för livet har verkligen förändrats. Jag har gått in i en ny era av livet. Det känns som att varje dag möter jag nya utmaningar, nya upptäckter och hanterar nya känslor. Det är emellanåt ganska överväldigande. Hittills skulle jag kunna dela upp de här fyra veckorna i två olika delar, först de första två veckorna och sedan de här sista två. De första två veckorna var jag och Linus i någon slags bubbla. För att inte tala om de allra första dagarna. De dagarna var fantastiska verklige! Jag kommer alltid att minnas dem som de bästa i mitt liv. Det är helt oförklarligt vilken känsla man hade dygnet runt. Lyckan var så total att det nästan kändes övernaturligt. Det var som att ha blivit välsignad. Och det var vi ju. Vi hade fått det mest perfekta lilla barnet till oss och det var så skönt att allt gick så bra. Vår son var så lugn och snäll. Det kändes så naturligt att ta hand om honom. Jag och Linus hanterade det nya livet som om vi aldrig gjort annat. När vår lilla pojke blev ca två veckor var det precis som att både han och jag vaknade till liv. Jag och Linus satt i soffan på söndagskvällen dagen innan Linus skulle återvända till jobbet igen, och plötsligt slog det mig att den där första tiden tillsammans vi tre var över. En enorm sorg drabbade mig och jag blev så himla ledsen. Jag sörjde tiden som vi haft tillsammans redan innan den var över. Samtidigt ställdes jag in för det faktum att det också är nu som mitt liv förändras helt. Jag skulle nu ta hand om vår son helt själv om dagarna. Jag var nog ganska oförberedd på att det skulle kännas som det kändes i just den stunden. Jag har varit så redo för detta, jag har aldrig önskat mig något så mycket som jag önskade att jag skulle bli gravid när vi började försöka. Under hela graviditeten har det känts så rätt, så självklart. Men när jag satt där den där söndagskvällen och tänkte på att jag nu stod inför att ta hand om den här lilla bebisen själv varje dag i ett år och tre månader, kändes det så enormt... STORT. För stort nästan. Det är nu det händer. Nu har vi ansvar för en helt ny liten människa och vi kommer aldrig ifrån det. Det finns ingen återvändo. Alla dagar där det bara har varit jag och Linus är över. Spontaniteten, tvåsamheten och galenskaperna är ett minne blott. Vi är vuxna nu. Det kändes svindlande att tänka på det.  Jag älskade min lilla människa om möjligt ännu mer den där första måndagsmorgonen då vi gick upp själva tillsammans. Det kändes fantastiskt att bara vara vi två. Jag pratade med honom när vi gick upp. Jag pratade om våra framtida dagar och det kändes så spännande och kul. Samtidigt grät jag när jag gjorde frukost i köket. Jag grät över att vara själv, över känslan att känna sig begränsad, över att inte riktigt känna att jag var mig själv igen sådär som jag hade trott att jag skulle göra bara jag inte var gravid längre. Insikten att jag på ett sätt aldrig mer kommer att bli helt mig själv igen. Jag är jag men jag är alltid en mamma från och med nu. Jag antar att jag behöver landa i att vara både och. Paulina och mamma Paulina, liksom. Jag har pratat med Linus om detta och han förstår men förstår nog ändå inte riktigt. Hans liv förändras ju faktiskt inte lika drastiskt som mitt. Bara det att jag inte ska jobba på över ett år. Det kan tyckas skönt, men ens arbete är ju ändå en del av ens identitet och en del som alltså försvinner eller åtminstone står på paus under en tid i livet. Min uppgift är numera att totalt hänge mig åt en annan människa, ha fokus på honom och tillfredsställa hans behov. Allt mitt kommer i efterhand. Samtidigt som jag tycker att det känns läskigt, så vill jag inget annat än att göra allt för den här personen. Det är så dubbelt. Men! Jag är nog inte helt bekväm i att bara ha en mamma-identitet. Jag är nog inte den typen helt enkelt. Jag har nog ett behov av att fortfarande ha en viss del av mitt sociala liv kvar, en viss egentid och en viss känsla av att bara vara jag. Missförstå mig inte, jag älskar verkligen att vara en mamma och jag anser att jag har fått en helt ny mening i livet sedan jag blev det. Jag älskar Cornelis på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av att älska någon. Men jag älskar mig själv också faktiskt. Även Cornelis fick ett slags uppvak i sin lilla identitet och personlighet efter de där första två veckorna. Plötsligt vaknade han oftare om nätterna, krävde mer uppmärksamhet på dagarna och blev mer kinkig. Han lär mig nya saker varje dag och jag ser fram emot varenda liten utveckling han gör. För tillfället har han ett enormt matintag, vilket håller mig vaken i stort sett hela nätterna. Han äter med 1 – 1.5 timmes mellanrum dygnet runt (inklusive nätterna) vilket gör både mig och Linus ganska frustrerade. Sömnen blir minst sagt upphackad och just nu skulle drömmen vara att bara få åtminstone 3-4 timmars sammanhängande sömn. Det är bara hålla ut får man höra, det blir bättre. Så jag håller ut och langar fram brösten i tid och otid. Jag ska dock erkänna att jag brytit ihop när han skriker för sjuttioelftegången och jag precis har satt mig ner för att äta, eller när han börjar gny så fort man lägger ifrån sig honom eftersom han ständigt vill ligga PÅ mig eller bli buren. Det är verkligen påfrestande. Samtidigt skrattar jag ihjäl mig åt hans miner, mitt hjärta exploderar när han tittar på mig och jag älskar verkligen ihjäl mig flera gånger om dagen. Men det är tufft, det ska erkännas. Jag ser fram emot att landa i det här nya mer och mer. Jag längtar tills våren är här för just nu är det här jäkla vädret en stor orsak till min känsla av att vara begränsad. Igår bjöds det på sol och då fick jag sådan lust att ta mig ut på en promenad med vagnen, men sedan kollar man på termometern som visar 15 minus och då ändrade jag mig. Idag var jag i alla fall ute på min första ensamma promenad (utan Linus) med vagnen och Cornelis. Jag kände mig så nöjd och glad när jag kom hem. Jag ska försöka införa det som en del i vår vardag. Det är nog viktigt för både mig och honom att komma ut och få frisk luft. Att få barn den här årstiden är förstås mysigt på ett sätt, för det känns som att det är helt okej att bara sitta inne och mysa tillsammans. Men samtidigt är det tråkigt att dels inte kunna gå ut pga kyla eller snökaos, dels att man är rädd för alla sjukdomar som härjar vilket gör att jag inte vill åka någonstans där det är mycket folk. Så vi sitter här hemma hela dagarna… Som tur är har jag vänner och familj som kommer förbi och ger mig sällskap när de kan. Ja, det blev ett långt inlägg om mina känslor och tankar kring den här första månaden som förälder. Vi får se hur jag känner om en månad igen. Det ska tilläggas att det är mycket hormoner som härjar i kroppen på mig fortfarande. Här om dagen satt jag och tittade på olika liveuppträdanden på youtube och storgrät. Så helt stabil är jag nog inte riktigt ännu..  Jag och min son, ser fram emot att bli ett litet team med honom <3