Att våga.

Tack fina du för att du delade med dig av denna text. Otroligt stark story och tror fler än jag kan relatera till detta. Kram ❤ Rubrik: Att våga Dagen jag tog beslutet att jag inte ville leva med mitt x längre var en början på en lång resa av bland annat hat, kärlek, alkohol, gråt, skratt.. ja you name it. Alla sorts känslor och självdestruktivt beteende. Känslan att våga säga: jag vill inte leva med dig längre, hade funnits under lång tid. Månad efter månad.. kanske till och med år.  Det hela började ett tag efter att jag fick första barnet med denne man. Han var en man som visade mycket kärlek, gärna både socialt och hemma. Men han bar på nån osäkerhet inom sig som jag aldrig fick veta varför.Kärleken kunde även övergå till svartsjuka de ggr han drack, vilket var allt för många ggr. Jag blev allt mer isolerad och tillbakadragen. Vännerna hörde knappt av dig och jag knappt till dem. Visst att jag också drack men jag kom till insikt att det var inget för mig. Drack aldrig när lillen var hemma, men det gjorde han. I princip varje helg.  Lillen blev allt större och växte in i vår familj med mycket kärlek.  Men det största problemet var nog att ”mannen” i huset gjorde mig så fruktansvärt ledsen inombords men samtidigt att han äcklande mig nå enormt. Han gjorde något man inte gör med en tjej när hon är påverkad av alkohol och är däckad av detta, han hade sex med mig utan min vetskap.  Känslan som välde även mig var att något så fint blev nu något så äckligt.  Jag började ta mer fysiskt avstånd från mannen. Han började misstänka att man hade någon annan. Men förklarade att min sexlust var borta. Kunde ju aldrig säga sanningen för jag kände sån skam inombords, när det egentligen han som skulle känns detta, tänker man i efterhand. Man va ju småbarnsförälder, då orkar man inte lika mycket sexuell aktivitet heller. Det var inte bara detta som gjorde att jag tog avstånd mer och mer utan det fanns annat i bakgrunden som tillförde ”nu har jag fått nog”. Jag kan inte komma ihåg dagen jag bestämde mig, men jag kommer så väl ihåg dagen det skedde.Han ville att familjen skulle sitta så fint i soffan och kramas, men jag backade tillbaka och tog bort hans arm från mig. Tanken var egentligen att vänta efter julen för att fira den innan beslut fattades, men nu blev det inte så. Blicken jag får när jag tar bort hans arm glömmer jag aldrig. En panik, skräckslagen.. jag sa bara: jag vill inte. Sen är det lite tomt i minnet tills att barnet sover och då pratar vi mer. Jag sa rakt ut att jag vill inte längre. Jag orkar inte.Han förstod vad det handlade om. Han ville nästan på direkten skuldbelägga mig med att hittar någon annan, vilket jag absolut inte hade. Sen kom böna och be om att få det att fungera. Men jag hade ju redan bestämt mig så denna gång gick det inte att få mig att ändras på.  Det tog nästan en månad innan han flyttade från oss. Han bodde många nätter i bilen då han inte klarade av krisen så bra. Jag var minst lika mycket i krisen. Arbetslös, liten inkomst, många räkningar, barn med mera.. han ringde och grät många ggr för att böna och be, hota ta livet av sig, hatisk, anklagande..  Är så otroligt glad att beslutet togs. Hade aldrig kunna fortsätta leva med denne man. Såg ingen framtid med honom. Såg mig och barn. Nu så här flera år senare så har väl tanken slagit till mig, tänk om vi inte brutit, hur hade det sett ut då? Tänk om vi skulle prova en gång till? Tänker då snabbt tillbaka på ”felen” som jag såg och inte kunde leva med och känner mig otroligt nöjd med beslutet. Sen finns det ju alltid saker som hade kunnat gå bättre till, som när vi skulle berätta för barnet. Mannen svartla mig på direkten: mamma vill att vi inte är tillsammans längre med bestäm ton.. barnet blev jätteledsen och sprang iväg. Sen vem som ska ha barnen eller inte, vilka dagar, veckor. Hur blir det med semestern, lovdagar på skolan, vård av barn, listan blir lång.. Här om dagen hade jag en down, ångest, trött, nedstämd, irriterad, listan kan bli väldigt lång.. barnen mådde piss, jag mådde piss för de mådde piss. Livet som ensamstående är inte lätt när man har det största ansvaret. Det är ju inte bättre av att pappan inte hör av sig så ofta, som jag tycker att han borde. Visa mer pappa-ansvar. Jo vi lyckades få till ett till barn trots att jag var äcklad av honom. Det barnet är ändå proppad med kärlek som första barnet är. Min resa fortsatte ensam. Många nätter då man grät av ensamhet och gjorde jag verkligen rätt..?Många nätter har också varit destruktiva, mycket alkohol. Dock bara på helgerna jag var barnfri. Men längtan kom varje måndag när jobbet nallade.. kan det inte bli barnfri helg igen? Längtade efter alkoholen. Få döva ångesten. Få må bra för en helg. Detta hade kunnat sluta illa om jag inte hade backat tillbaka, igen, från alkoholen. Tack och lov för friheten igen. Dock så har man fått tampats med många hjärnspöken, men dessa spöken behövs bemästras. Lider fortfarande av att spökena kan komma och övervinna glädjen i livet. Men genom att strida mot dessa spöken så går man vidare med huvudet högt. Vi är bara människor, vi är inte robotar som ska styras. Vi styr våra egna val i livet.  Många turer återstår innan barnen är självständiga individer. Många fler utmaningar komma skall. Både med förväntan och nervositet. Detta är en del av livet, i en salig blandning. Självklart så har det hänt mycket annat men jag vill ej beskriva för tydligt för då känner folk igen mig.   Vad vill jag av detta?  Jo detta med att våga säga nej, ha en självkänsla, att våga stå på sig. Va rädd om er ❤️