Monstret.

Jag hade bestämt mig. Sista gången min mamma hälsade på mig så berättade jag för henne att min PMS gjorde mig självmordsbenägen. Jag ljög inte, jag intalade mig själv att det var hormonerna som kaosade till mitt inre, hittade alltid anledningar till mitt mående under det där året. Alla anledningar förutom sanningen. Jag satt där och grät på ett sätt jag aldrig innan gjort, sådär brutalt så man får svårt att andas. Jag tror att hon anade sanningen men hon precis som så många andra i mitt liv vågade inte prata på djupet med mig under det där året, för jag hade taggarna utåt hela tiden så fort någon nämnde honom. Passa er, jag älskar honom och han älskar mig. Vi bor ihop, han med sina 3 barn och jag med mina 3. Vi är lyckliga. Det är ni som inte fattar hur fint allt är. Jag blundade för det mesta när det kom till honom, jag avslutade med många vänner under tiden med honom då han fick mig att se på dom som hot. Att dom ville förstöra för oss, ta mig ifrån honom, dom ljög och manipulerade mig ansåg han så jag plockade bort dom en efter en. Den största skammen är att jag inte såg mina barns missnöje under det där året, jag blundade för allt för jag ville så gärna ha den där lyckliga familjen. Den ångesten lever jag med än. Hur mycket jag sårade dom under det året.                       Jag hade bestämt mig...För att gifta mig med honom. Jag förstod ju någonstans att jag helt tappat mig själv, mina färger va bleka, min syn på livet va kaossvart och jag anade ju egentligen att det var han, inte PMS eller något annat som tog bort allt som var jag. Men jag älskade honom mer än jag älskade mig själv.             Och jag var för svag för att öppna ögonen, att inse sanningen, han sa att vi skulle gifta oss och så fick det bli. Jag var så fruktansvärt ensam, men han fick mig att tro att han räckte till och kunde vara hela min värld, jag skulle inte behöva någon annan. Och jag kände att det var lika bra, för så fort jag nämnde någon av mina killkompisar så blev han iskall och hård. Det stoppade inte med killkompisar iåfs, det gällde alla i min närhet, som inte va han. Han berättade för mig att killarna inte alls va vänner, dom ville bara ligga med mig och jag skulle radera dom ur mitt liv. Och jag gjorde som han sa. Svek dom en efter en, men för mig var han viktigare än allt. Vi skulle gifta oss men min ångest och dödslängtan var större och värre än någonsin innan. Och jag fortsatte göra allt för att förtränga varför jag mådde som jag gjorde. Dagen kom då allt hände, jag sitter än idag 5 år senare förvirrad och oklar över det som hände, men minnet bränner i mitt inre, detaljerna som dyker upp då och då och får mig yr och panikslagen. Han slutade jobbet och vi var barnledig, den här dagen skulle vi beställa ringar och fira.         Vi åkte ner på stan och köpte skumpa och ett gäng öl, gick in och beställde ringarna och åkte hem. Vi kom aldrig till skumpan. Efter ett par öl så började vi som vanligt bråka, och jag insåg där och då att jag måste ta mig därifrån, det var som att lampan tändes i mig den dagen när allt blev sådär ruskigt på allvar. Giftermål. Hjälp, vad händer? Jag mår fan inte riktigt bra.... Paniken sög tag i mig och jag bestämde mig för att jag måste fundera, få en paus, åka iväg till min bästa vän och prata ut, något kändes så galet fel i mig. Jag trodde att jag var fri att gå, så fel jag hade.        Jag hade misstänkt det ett tag, att dörren jag kunde öppna och gå ut igenom inte riktigt var öppen. Någonstans så fattade jag ju det, men denna kväll blev det solklart för mig.                  Våran olåsta ytterdörr fanns inte för mig att öppna, det var ett faktum. Där, i vårat sovrum. 1 mil från vänner och familj, där blev jag instängd.                                  I vår säng, där blev jag fast. Längre kom jag inte på många timmar, han höll mig instängd där och jag trodde till slut att mitt liv skulle vara över där och då. Jag har alltid haft väldigt svårt för människor som skriker, jag själv skriker inte. Inte heller är jag uppvuxen på det sättet eller haft vänner som varit skrikiga av sig. Jag får extremt mycket obehagskänslor av såna människor, men i 1 års tid så levde jag med och älskade någon som skrek och hotade folk omkring sig.                          Jag trodde kanske någonstans att han aldrig skulle skrika åt just mig. Så fel jag hade... Han som annars var den vackraste mannen jag visste förvandlades den där kvällen till någon ful och vidrig. Minns hans blick och drömmer om den än idag.                                  Kall, hård, full av avsky gentemot mig, helt svart.      Den där mannen kände jag inte, monstret. En jävla främling stod i dörröppningen och vägrade låta mig gå ut ur sovrummet.      Varje gång jag försökte ta mig ut så knuffade monstret in mig i väggen, gång på gång på gång. Jag gav mig inte på en bra stund, jag trodde väl nånstans att monstret skulle bli min kärlek igen, någon som skulle låta mig gå. Minns hur jävla ont det gjorde både på kroppen och inuti mig när jag försökt klart och satte mig ner på sängen. Förvirringen och frustrationen som sen gick över till en läskig känsla av att vara instängd, han var dubbelt så stark och han skulle inte låta mig gå ut därifrån. Jag grät, och han skrek högre. Efter nån timme så ville jag gå på toaletten, så jag bad honom om att få gå.                    Svaret blev att skulle jag kissa så fick jag göra det i sängen framför honom, för ut skulle jag då inte få gå. Jag har aldrig innan i mitt liv känt mig så ynklig och klen som jag gjorde den kvällen, och det gjorde mig så jävla arg och besviken på mig själv. Varför kunde jag inte slå sönder honom? Varför kunde inte min ilska få mig att putta honom åt sidan så jag kunde ta mig ut? Varför blev jag helt plötsligt förlamad av skräck?        Hånfullt spottade han ur sig allt han tyckte och kände skrikandes i mitt ansikte, och hela kroppen började dö mer och mer för mig... Jag satt där som en trött jävla pöl på sängen och blev mer och mer livrädd, tanken dök upp. Kommer jag dö här? Panikångesten kickade in och jag bad honom att åtminstone lova mig att inte döda mig.   Han skrattade och sa att han absolut inte tänker lova något.. Han var inte skyldig mig att lova ett jävla skit sa han och hans blick var riktigt mörk... Jag kissade på mig...     Ångesten kröp i mig och dödsångesten var brutal. Det var inte tillräckligt för honom, att se mig så pass rädd. Så han satte sig gränsle över mig med knuten näve mot mitt ansikte och skrek; Nu är du inte så jävla kaxig längre va kaxMaya? Jag bad honom gång på gång att släppa mig, och allt jag fick som svar va ett högt hångarv.   3 timmar höll det på.           Sen gav han upp, när jag låg där på sängen som en sladdrig hög av spagetti. Blek, livrädd  och hade slut på tårar. Då reste han sig upp och sa; Så. Nu kan du gå och ringa Isa eller vem fan du vill. Han kastade telefonen på mig och gick ut i köket och gjorde kaffe... Jag sprang in i badrummet och skrev till min mamma. Svaret jag fick gjorde att jag bröt ihop, hon kunde inte hämta mig och sa åt mig att lägga mig igen..                                   Hon förstod inte allvaret först och jag klandrar henne inte... Till slut så fick jag fram hur pass allvarligt det var, vilket resulterade i att 3 poliser kom till vårt hem. Deras bemötande kommer jag aldrig förstå eller förlåta. 3 män kom hem till oss där i skogen. 2 av männen satt med honom, klappade på hunden och skrattade då och då med monstret som jag trodde skulle avsluta mitt liv. Den 3e satt ute på gården med mig. Han förklarade för mig att dom inte kunde skjutsa mig till min mamma i Söderhamn utan bara till Bollnäs. Det kändes som jag dog lite inuti...Det var ju min mamma jag behövde, jag visste ingen jag kunde åka till i Bollnäs sådär direkt. Någon som kunde ta hand om mig när jag var i det skicket... Ingen visste ju överhuvudtaget om hur vårat liv såg ut... Sen åkte poliserna och kvar fanns jag med all min chock och rädsla. Jag gick in i ett av barnens sovrum och ställde en garderob för dörren. Jag sov inte många sekunder den natten... Jag lämnade honom dagen efter.  Tack vare min bästa vän så tog jag mig därifrån trots att jag var livrädd... Jag åkte till min mamma och lämnade allt. Jag är tacksam för hjälpen jag fick att lämna, utan den så hade jag nog förlåtit och stannat kvar för jag va så fruktansvärt svag och trasig där och då. Kvinnojouren blev inkopplad och jag fick bra stöd därifrån också, men av detta så blev min förföljelsemani galet mycket värre då han inte gav upp på ett bra tag.... Jag lever även med PTSD och blir dagligen påmind om gamla upplevelser. Jag har öppna sår från saker jag varit med om och det kommer dröja innan dom blir ärr. Men jag är glad att jag lever, glad att jag lämnade, glad att jag vågade älska igen och glad över att vara fri. Hur svårt det är må vara att hjälpa en person som lever i detta så försök... Försök inte blunda och tro på att allt är okej för det är det sällan, dessa människor förändras sällan till det bättre. Försök hjälpa den du älskar om du ser att denne lever med ett monster. För det är så sjukt svårt att slå sig fri från en sån relation och man behöver väldigt mycket stöd. Vi är många som upplevt liknande relationer, både män och kvinnor. Sjuka människor fångar in oss och vi måste bryta oss fri från dessa innan man blir sjuk själv... Eller i värsta fall blir av med livet. Kärlek till er som kan relatera. ❤❤