Till dig som känner någon med psykisk ohälsa, ångest, självhat, nedstämdhet, självmordstankar osv.

Något helt annat i jämförelse med dikterna och texterna jag brukar syssla med.Jag tänkte kort och gott prata, eller ja, skriva då, om psykisk ohälsa, ångest och självmordstankar.Vi är så duktiga på att ge varandra skuld när någon mår dåligt. Med det menar jag inte att det är medvetet. Det är det där lilla man säger. Hur kan du må dåligt när du har mig? Är nog allra vanligast. Om hjärnan fungerade så, då skulle psykisk ohälsa knappt existera. Men tyvärr är det inte så lätt. Man väljer inte att bli lycklig, eller sluta hata. Man slutar bara. Eller så slutar man aldrig. Eller så minskar hatet och sorgen. Så simpelt är det. Ibland med hjälp av andra, ibland av sig själv och ibland så sker det bara.En annan väldigt vanlig fras till folk som har barn, väldigt lik den andra. Men du har ju fina och friska barn, som älskar dig så. Hur kan du vara olycklig? Här kommer vi även in på det jag tänkte nämna härnäst. Vi som lever med mörka tankar. Vi är inte alltid ledsna. Vi kan också skratta och vara glada. Kanske inte alla, men största delen av oss.Och ja, vi kan vara tacksam för allt vi har, ett jobb, en partner, barn, djur, pengar, allt vi trodde vi ville ha och allt vi vill ha. Men den där jävla känslan är starkare än så. Ibland kanske vi inte ens vet vad som skapar allt mörker. Det bara är så. Men det är lika jävla allvarligt ändå. Oavsett anledning.Låt mig citera vad jag hörde idag "Dör någon nära, så vet du varför du mår som du mår. Folk tycker synd om dig. Detta gäller även då någon som borde varit nära, som du inte ens riktigt kände dör. Vi bryr oss. Men vet vi inte vad det är som gör oss ledsna, eller varför vi inte orkar mer. Så är det ingen som vill förstå, ingen som bryr sig"Tänk igenom det ett tag. Stämmer det inte?Hur hemskt det än är att något traumatiskt händer så går det att bearbeta. Känslan kanske alltid finns kvar.  Men efter några år kommer denna person som varit med om detta vara likadan. Folk förstår inte. För det var så längesen. Men vissa kommer ur det, genom att bearbeta. Men hur bearbetar man något, som man inte riktigt vet vad det är? Jag vill inte förminska någon känsla, eller överdriva. Men förstår ni hur jag tänker?Om en person inte orkar leva mer, oavsett om den faktiskt tar steget, eller bara blir orkeslös. Försök tänka på att även det man tror gör gott, kan göra det ännu svårare för personen ifråga. Tänk på det jag sade innan. Tänk på om det du tänkt säga kan låta som att du beskyller personen. Du borde inte känna så, kan det man säger bytas ut mot den frasen. Så kanske det inte är rätt.Tro mig, man känner redan skuld. Varför i helvete kan jag inte bara vara lycklig, han, hon, dessa människor, mitt barn älskar mig. Och jag älskar honom, henne, mitt barn. Så varför kan jag inte vara lycklig. Hur får jag dessa människor att må? Dessa tankar och tusen till går alltid i högvarv i våra hjärnor. Tro mig. Att då få höra det, gång på gång, skadar oftast mer än vad det hjälper.Vi kan inte rå för vad som finns innanför huvudet, vi kan inte rå för vad vi känner, tänker och vill. Skulle vi kunna stänga av eller mirakulöst må bra för att vi finner någon som förstår, eller att älska. Tro mig, då hade vi stängt av.Jag kan bara tala för mig själv, egentligen. Möjligtvis för människor jag verkligen känner, bättre än bra.  Och jag ska vara ärlig, det är mycket jag vill ha, men jag tror inget skulle göra allt bra. Jag kommer alltid tänka mörkt, och vara dyster ibland. Ibland mer än andra gånger. Men det kommer alltid vara en del av den jag är. Och det är helt okej. Även om jag önskar att det inte var så. Och jag vet att det finns många andra som tänker likadant. Och därav hoppas jag att några av er som inte förstod innan, som kanske inte känner likadant. Förstår mig, oss. Vi kan ha allt, men känslan kan ibland göra att det känns som vi inte har någonting.Till er som läst såhär långt. Om ni såg detta på Facebook, Twitter, snap eller hittade det här. Lämna en kommentar ifall ni alltid förstått, om ni har tänkt om, eller om ni tänker likadant. Ni får skriva hur kort eller långt ni vill, här eller någon annan stans där ni kan kontakta mig. Det spelar ingen roll. Jag hoppas jag gör en liten skillnad. Åtminstone för några.Tack för att du tog dig såhär långt.Ta hand om dig, du är aldrig ensam om du känner likadant. Våga prata om det, våga vara ärlig mot andra och dig själv.