Breaking butterflies

Åh, kan vi bara börja med att ta en stund och uppskatta detta omslaget. Så galet vackert! I övrigt läste jag ut boken igår. Har knappt läst alls på senaste. Att läsa denna har tagit flera veckor. Men när jag tänker efter har ha faktiskt inte gjort något alls på senaste. Absolut ingenting. Underbart! Foto: Schrijven Met Licht Boken handlar om Cadence och Sphinx , men börjar faktiskt med deras mammors historia. Deras mammor Leigh och Sarah träffades som små på en lekplats och blev snabbt vänner. Leigh ville veta vad Sarah hade för drömmar och när Sarah berättar blir deras drömmar till en plan som de svär på att följa. I planen finns det med att Leigh ska få en son som ska heta Cadence och att Sarah ska få en dotter som heter Sphinx. Senare ska deras barn också bli kära och gifta sig med varandra. De fullföljer mestadelen av planen, men de märker snabbt att det är något konstigt med Cadence. Och när de båda barnen är sex år (tror jag?) skär han upp Sphinxs kind med en stor kniv han snott. Efter detta tar Leigh med sig sin son och flyttar till England. Mammorna håller kontakt efter det som hänt, men barnen pratar inte mer. Först tio år senare får de veta att Cadence har leukemi och kommer dö. Då åker Sarah och Sphinx för att hälsa på dem en sista gång. Väl i England berättar Cadence att han är psykopat och de har plötsligt en förklaring på varför han som barn dödat fjärilar och skurit upp Sphinxs kind. Jag älskar verkligen storyn i denna boken. Det är inte en kärlekshistoria, men nästan. Sphinx och Cadence vill följa planen, men det går ju inte när Cadence inte känner känslor. Jag älskar hur komplicerad och annorlunda boken är. Den har så mycket i sig. Det är inte en kärlekshistoria, inte en cancer-bok och inte en bok om en psykopat. Det är en bok om allt! Att skriva en bok som endast handlar om två stycken som ska följa en plan de gjort som små hade också kunnat bli en spännande bok. Hade man lagt på att sonen är psykopat har man ytterligare spänning, men nu kastar man på allt man kan tänka sig. Till en början var det lite irriterande och orealistiskt, men tänker man bort det är den väldigt bra. Jag har däremot en hel del kritik mot boken. Utöver att den inte är särskilt realistisk (seriöst vem bestämmer sig för något som litet barn och sedan gör exakt så som man planerat?!) så är språket inte så bra. Vid flera tillfällen kändes dialogerna krystade och stela. Språket var liksom inte det som lyfte fram boken, utan den byggdes av storyn. Men samtidigt är det högst relevant att berätta att författaren var 18 år gammal. Att en såpass ung person har både orken och talangen nog för att skriva en sådanhär bok är helt ofattbart.