En bok jag verkligen hatade

I helgen läste jag ut ”how I live now”. Jag hade inte hört något om den innan jag köpte den, men lockades av det snygga omslaget. Jag är en sån som föredrar om det är ett tecknat omslag mot om det t.ex. är en bild på huvudpersonen, så jag tyckte detta omslaget var jättefint! Där slutade tyvärr det bra med boken. Måste säga att den var väldigt dålig, men den var så bisarr att jag tänkte att den MÅSTE vända någon gång. Men det gjorde den inte. Jag förstår verkligen inte hur den kunnat vinna ”Guardian Fiction Prize”. De som delade ut priset var antagligen på någon substans när de delade ut det. Nu överdriver jag möjligtvis lite. Den är inte en fruktansvärd bok, det finns många mycket sämre, men den var riktigt dålig. Det första jag inte gillade med boken är att personerna inte beter sig som sin ålder. Den handlar om 15-årig Daisy som tidigt i boken blir kär i en 14-åriga Edmund. Dessa två har sex flera gånger, vilket inte är alldeles för orimligt. Men att denna 14-åringen kör bil i flera timmar för att hämta Daisy på flygplatsen för att ingen annan i familjen hade tid att hämta henne, inte helt rimligt... Sedan att han röker och att ingen bryr sig. Det är bara konstigt. Vi har också en 9 åring som tar hand om hela familjen när mamman försvinner, vilken nioåring kan ens laga en hel måltid?! Sedan är det också galet irriterande att det inte finns någon markör när någon pratar. Det saknas alltså citattecken eller talesträck. Har aldrig sett det i en tryckt bok! Det hade kunnat vara kreativt och kul med något annorlunda, men när de har långa samtal är det bara galet förvirrande att inte ens veta var en persons prat tar slut och nästa börjar. Jättejobbigt att hålla koll på! Man lärde sig ganska snabbt, men även mot slutet tog det energi och jag fick flera gånger läsa om stycken då jag inte märkt att det var någon som sa det och inte bara Daisy som tänkte det. ^Ett exempel på hur det ser ut när någon pratar. Jobbigt! Jag upplevde det också som att boken hade en otydlig röd tråd. Först handlar det om en tjej som flyttar från NY till England för att bo hos sina kusiner då hon inte funkar tillsammans med styvmamman. Vid den tiden tänkte jag att boken skulle handla om att lära känna sina kusiner och typ vad som händer i den lilla byn och lite sånt. Sedan får vi veta att hon har anorexi och man tänker att "aha, det ska nog handla om hur hon blir sjukare och sjukare och sedan frisk". Men sedan blir hon kär i sin kusin och det blir en lite äcklig-kärlekshistoria. Efter det blir det ett krig och de lever lyckligt då de är väldigt isolerade, men sen kommer de i fosterfamilj och sedan dör alla och ojojoj... Jag har ingen aning längre... Ett annat problem jag har med boken är att Daisy är väldigt bitchig och konstig, speciellt i början. Hon flyttar somsagt då hon inte gillar styvmamman, men seriöst, hon gillar inte styvmamman då hon tror styvmamman förgiftar hennes mat. I VILKET UNIVERSUM LEVER HON I?? Man blir inte förgiftad av folk och en normal 15-åring är inte rädd för sånt. Sedan visar hon aldrig tacksamhet, t.ex. precis när hon träffar sin fosterpappa. Då är det enligt mig ganska rimligt att presentera sig och tacka för att han tagit emot henne, men hon bara tvingar ut information om kriget. Författaren saknar också grundläggande kunskap om hur man bygger upp tiden. Det var flera gånger som hon hoppade i tiden på väldigt konstiga sett. Hon kunde skriva att "vi kom till plats X och under några veckor levde vi bra, men sedan hände detta och detta men dagen efter vi kommit till plats X så hände detta". Det där var en riktigt dålig förklaring, men jag hoppas ni förstår ungefär hur jag menar. Att tiden hoppade såhär konstigt gjorde att det var svårt att veta hur länge de var på varje plats och varje gång jag fick en tydlig angivelse om när en scen utspelade sig blev jag förvånad.  Det sista jag ogillade var relationerna, de var nästan äckliga. Daisy blir tillsammans med sin kusin, vilket inte alls känns okej. Det är lite intressant att utforska det i en bok, men då skulle det snarare handla om att det var lite förbjudet och att de visste att det var konstigt. I denna boken är det ingen som reagerar. En annan av Daisys kusiner heter Piper och är 9 år gammal. En bit in i boken blir en 23 årig soldat kär i henne. Det känns inte heller helt rätt och mest bara obekvämt att läsa om. En positiv sak med boken var att den var spännande att läsa om. När kriget kommit igång lite mer och man vant sig med hur författaren skriver gick det lättare att läsa och jag upptäckte mig själv med att längta efter att hinna läsa lite.