Om man ser hela världen som en maskin

Att se en film kan ha olika syften. Få skratta, gråta, överraskas, förtrollas. När man väljer en film man sett förr kan syftet säkert uppfyllas. Väljer man utifrån skådespelare kan man ha förväntningar på att få det uppfyllt. Men när man sticker ner handen i den stora ocean av filmer som skapats och får upp en för mej okänd berättelse och den börjar med en filmisk vattenrutchbana då är man naket nyfiken och fast oavsett syfte.Jag såg filmen Hugo. En vacker, oändligt detaljrik,  udda film som trots (eller på grund av) sin naivitet gav mej en varm känsla och en nyfikenhet för att det var så mycket mer i den filmen än vad jag tagit till mig efter att ha sett den en gång. Då blir jag lite kluven. Vill jag se den igen för att kanske kunna få syn på ändå fler detaljer och få ändå mer djup? Eller vill jag bevara den i all sin naivitet och värme och med en oklar oändlighet?Oavsett vad jag bestämmer mig för tar jag med mig ett citat..."Jag föreställde mig att hela världen var en enda stor maskin. Maskiner kommer aldrig med några extra delar. De kommer alltid med exakt antal som behövs. Så jag tänkte, om hela världen är en enda stor maskin, då kan inte jag vara en extra del. Jag måste vara här för något syfte. Och det betyder att du måste vara här för något syfte också."