här bor kärlek

Jag skrev ju en gång, för drygt två veckor sen ungefär, att det började kännas lite lättare. Men ska jag vara ärlig så gör det inte det alls. Känner mig så förbannat ensam ibland fast jag är omgiven av fina människor mest hela tiden. Så knäpp känsla att förklara, men jag fortsätter att gå runt och bli less på alla kära och glada personer som får vara med sin älskade varenda dag. Och jag tänker ofta på hur jäkla mycket jag hoppas att de tar till vara på det. Att de tar hand om varandra och ser varandra. Att ingen tas för given eller glöms bort. Att ingen godnattpuss missas bara för att man känner sig trött. Att inte en massa onödigt tjafs får gro och förstöra. Jag tänker på exakt hur mycket jag ska ta tillvara på varenda sekund med dig när vi väl får vara tillsammans på riktigt. Visst lär vardagen komma ikapp oss till slut, men just nu tänker jag bara på hur förbannat jäkla bra jag ska vara på att aldrig någonsin försumma dig.