Vad behöver jag ?

LÅNGSAM DÖD. . .Sedan början av Januari 2015 har jag gått behandling för att jag hade ett ätstört beteende.Om jag gick på mitt gå band ca 3 timmar per dag, gick till stallet- red- gick hem och sist men inte minst ett pass på gymmet. Då kunde jag tillåta mig själv att äta.belönade mig med en måltid om jag hade motionerat  x timmar per dag. Hur tror ni det gick ihop med plugg? jag  skolkade en hel del, slutade med att jag hoppade av en del ämnen. Skulle ändå gå ut med F/ icke godkänt i dem. Innan och efter varje måltid så vägde jag mig, om det bara stod +0,2 g en morgon så gjorde jag allt för att spy upp gårdagens intag utav mat. När mitt liv bestod utav rörelse och tänk kring vad jag hade fått i mig/ hur mycket kcal. Började jag äntligen RASA NER I VIKT.En morgon stod vågen på 43 Kg, tror ni att jag mådde bra då?   175 cm lång och en vikt på 43 kg. Jag mådde varken bra eller dåligt.OM jag hade gått ner dem kilona så kunde jag likaväl fortsätta. Gå-bandet gick sönder och jag fick kontakt med en klinik, där dem var utbildade kring det jag behövde hjälp med. Under all denna tid så hade jag släkt och vänner som bad mig att sluta, dem sa att det jag gjorde var sjukt. Blev bara arg på dem, kallade dem nedvärderande ord. Jag hatade att dom inte kunde vara glad för min skull. Mandometerkliniken har hjälpt och hjälper mig även idag en hel del. I nu läget är jag i uppföljningsprogrammet.  Jag är i partiell remission och fortsätter i behandlingen. uppföljningsprogrammet är fem år, man får kontakt av en behandlare 11 gånger inom dem åren för att komma in och göra en kontroll och berätta hur det går.  Ifall man behöver komma tillbaka för att få lite extra stöd på vägen.Gick i partiell remission slutet av 2016. Fick återfall för någon månad sedan nu är jag på g igen.  Pratade med min behandlare idag, tror inte jag behöver mer kontroller där än vad jag skall ha under denna remission. Om möjlighet finns , vill jag få kontakt med en psykolog, tror mycket grundar sig i det. Få hjälp med mitt tänk, hur jag skall hantera olika situationer och struktur i vardagen. När mitt psykiska mående börjar svaja så lägger jag det på maten, minskar mitt intag som ett rop på hjälp. Säkert omoget och patetiskt. Tyck vad ni vill. Det viktigaste är att jag kan se mina svagheter, problem och därav be om hjälp .Länk till där jag var -> Mandometerkliniken. Detta blev mer av ett " jag ville skriva av mig inlägg". Vet inte om det är många som läser min blogg, men det kan vara skönt. Samtidigt som detta är så tabu belagt. Att vara psykiskt ostabil gör dig inte till en sämre människa, tvärt om. När du vågar be om hjälp, det är ett stort steg!Önskar er en underbar helg :D -CARPE DIEM-