Föddes jag sockerberoende?

Det finns idag en uppsjö teorier-, forskning- och också många fördomar om det här med sockerberoende. Alla har rätt till sin egen åsikt och jag kan bara tala för mig själv. Jag tror blint på Bitten Jonssons syn på beroende och sockerkänslighet. Den förklarar att min sockerkänslighet är medfödd, att mitt sockerberoende är en del av min unika biokemi.  Aha, det förklarar alltså varför det är så nedrans svårt att ha en sund inställning till mat!? Ja en del av det i alla fall. Vår känslighet, menar Bitten, bygger i huvudsak på tre faktorer: arv, medel och miljö. Har man med sig socker i generna och utsätts för socker kan man alltså utveckla beroende. Så är det nog i mitt fall. Jag har aldrig fått saft i min nappflaska, ej heller varit någon lösgodisfantast som barn. Däremot är jag uppvuxen med tanken om att mat, att äta är något man ska göra ofta, mycket, länge och egentligen i vilka sammanhang som helst. Intet ont anande gav mina föräldrar mig morot, smörgåsrån, äpple som underhållning, tröst, belöning. Det var alltså inget sackaros, vitt raffinerat socker, men just vanan att äta som en form av sysselsättning. Det var också "dolt" socker, mjölmat och fruktos. Jag fick vällagad mat hemma när jag var liten. Fri tillgång. Mat var förknippat med glädje, kärlek, gemenskap. Inte bara speciellt firande, var dag var en fest. För någon som är tvångsmässig överätare. Jag kan inte komma ihåg när sockret, det vita giftet, började att smyga sig in i mitt liv. Det var nog så tidigt att det för mig är omöjligt att minnas. Jag tror inte att det var min mor som introducerade det. Nej, jag skulle gissa att det var kalas, dagis/skola, andra barns uppväxtförhållanden och den miljön jag växte upp i som öppnade den förödande porten. Det jag i alla fall minns, det var att jag som barn inte kunde få nog när jag väl åt socker. Kakor, bullar, bakverk, glass. Jag vet att mina vänner fick ont i magen efter för mycket men för mig fanns det inga gränser. Det blev en sport att äta mest och inte var det någon som stoppade mig. Jag var väldigt smal, jag tränade gymnastik på elitnivå från att jag var riktigt liten. När folk såg att jag åt fick jag hejarop. Att jag åt var för gemene man ett sundhetstecken. Sjukt egentligen. Så snedvridet det kan bli. Alla ville såklart väl men den okunskapen och brist på ramar och bra förebilder bidrog till att min medfödda sockerkänslighet fick fotfäste och blev kronisk. Vad jag vill säga är att sockerberoende är en sjukdom. Det är ingenting man blir frisk från. Jag lever idag i tillfrisknad men är medveten om min sockerkänslighet och min benägenhet att äta tvångsmässigt - såväl under som överätning. När jag var liten åt jag på allt, ju äldre jag blev tvingade begäret mig att svälta mig och träna maniskt. Min beroendehjärna får aldrig ro, den tar sig nya utlopp. Det vi kan göra för våra barn men också de som kämpar mot tillfrisknad, det är att få upp ögonen för våra biokemiska skillnader. Precis som vi inte dricker alkohol framför en  nykter alkoholist, samma förhållningssätt bör vi ha kring mat och ätande. För alla är det inte det mest naturliga som finns, för så väldigt många är det ett allvarligt och dödligt beroende. Var observant på varandras olikheter. Kärlek <3