Oavsett utlopp lider vi av samma beroendesjukdom. Du är inte ensam

Ibland räcker jag inte till. Det är precis som att jag tänker en sak, Vill en sak, men gör någonting helt annat. Jag bygger murar runt mig samtidigt som jag förbereder mig såväl kroppsligt och mentalt för de utmaningar jag vet att jag brottas med. Men ändå fallerar allt motstånd när fienden angriper. Fienden i det här fallet, det är jag själv. Min beroendepersonlighet. Den personen som sitter på min ena axel. Eh, vem försöker jag lura - fienden sitter på båda mina axlar och viskar uppmaningar och lockelser. Ungefär som Näcken; som lockar vilsna själar ner i sitt eviga djup.I många år, dag ut och dag in har jag gett efter för fiendens rop. I mitt fall har svält och träningshets varit mitt primärutlopp. Stress, oro, koncentrationssvårigheter, oförmåga att sitta still och vila. Men bakom den fasaden har ett omättligt begär efter mat, men framförallt socker funnits. Jag har tvingat mig själv till återhållsamhet, nolltolerans och manisk fysisk aktivitet som ett sätt att straffa mig själv men också för att kunna få äta. Jag uteslöt, som jag tidigare nämnt, sockret i 13 år. Det gjorde jag för att det inte finns någon hejd om jag väl börjar att äta. Inte heller kunde jag tillåta mig själv att äta snabba kolhydrater, "skräpmat" eller ens sådan mat som för gemene man klassas som vanlig svensk husmanskost - nej, för äter jag något som är alldeles för gott, ja då kan jag inte sluta äta. Låt mig ge ett exempel; flygande jacob - en klassisk rätt i den svenska husmanskosten. Jag har aldrig provat den. Jag VET att den skulle trigga mig och få mig att överäta. Utan att nämna ingredienser utifall att denna text triggar dig som läser, kan jag bara säga att konsistensen och kombinationen av innehållet i denna rätt är för mig FIENDEN. Många sockerberoende kan identifiera sitt beroende. Vi vet vad som triggar oss, vi vet vad som får oss att närma oss fienden. Vi har alla motivation, vi har karaktär, vi är prestationsmänniskor - lojala sådana - men det som förenar oss är att vi inte har förmågan att stå emot fienden. En del upplever mig som "duktig" för att jag inte äter socker, att jag håller på min nolltolerans. Jag är inte duktig, jag har aldrig varit sund och snäll med mig själv. Mitt sätt att hantera sjukdomen var ju att svälta mig själv och tvinga mig till 24 timmars kamp per dygn. Jag misshandlade inte min kropp fysiskt genom överätning men däremot psykiskt, mentalt och själsligt. Jag förlorade mig själv, min livsgnista och jag höll på att dö från mitt jordeliv. Det jag vill säga till dig som läser detta är att det inte finns något rätt och fel. Det finns ingen mall för vårt beroende. Vi gör så gott vi kan med de medel vi har. Vi är överlevare. Vi lär oss varje dag. MEN, det finns de som har tillfrisknat. Det finns de som är befriade av besattheten - oavsett om det handlar om under- eller överätning. Ta rygg på de som vandrat vägen före dig. Skriv gärna. Jag läser alla kommentarer och mail och svarar Dig när jag har möjlighet. [email protected]