SJÄLVKÄNSLA!!
SJÄLVKÄNSLA… Det är ett ord jag har hört men aldrig kunnat använda. Jag har aldrig känt mig säker i min egen kropp. Jag har alltid tyckt att min omgivning och mina medmänniskor skulle klara sig bättre utan mig, att jag inte skulle finnas. När jag var ca. 13-14 år satt jag själv i mitt rum varje kväll och grät, jag grät så att huvudet värkte och jag hade svårt att andas. Men jag vägrade visa mig svag för någon, inte ens mina förädlar såg mig när jag mådde som värst. Jag trodde att folk inte skulle ta mig seriöst, därför struntade jag att berätta för någon. Samtidigt som jag mådde som värst blev det sämre skolan. Alla mina klasskompisar slutade prata med mig, jag kunde stå framför dom, men det var som om jag var osynlig. Den ända som såg mig var min bästa vän, hon var den som gjorde att jag inte slogs ner utan att jag fortsatte kämpa. Jag kan lugnt säga att högstadiet var de tre värsta åren i mitt liv. Nu efter att ha gått mer än ett halv år på gymnasiet mår jag hur bra som helst, jag har snälla klasskamrater som jag trivs med och flera nära vänner, jag har även blivit mer trygg med mig själv. Jag bryr mig inte lika mycket längre om vad andra tycker om mig, jag fokuserar inte på det negativa utan jag försöker att se det positiva i mitt liv. Idag kan jag säga att jag har SJÄLVKÄNSLA utan att ljuga. Till alla ni som går igenom något liknande just nu, är mitt tips att prata om det du tycker är jobbigt. För jag tror att om jag pratat med någon hade jag mått mycket bättre tidigare. Det är säkert jätte jobbigt att höra, men det kommer att bli bättre, du behöver bara tro på dig själv. wicky