Att vara fittan i olycklig kärlek

Att vara taggen i en bukett med rosor. Att vara legobiten på det ny städade golvet. Att vara hårstrået i maten. Att vara den röda sockan i den vita tvätten. Att vara vindruvan med kärnor i en kärnfri klase. Att vara den jävla fittan i olycklig kärlek. Att vara den som vill fast ändå inte kan. Att vara den som ställer till det. Att vara den som gör att allting inte går vägen. Att vara den som inte har känslor för någon när någon känner starkt för dig. För även fast att du mer än allt vill att saker ska fungera mellan er. Du vill att du ska gilla personen. På viset som personen tycker om dig. Du vill inte vara den som sätter stopp. Du vill inte vara en stoppkloss. Du vill vara den som kan säga att du också tycker om hen. Du vill vara den som efter allt snack kan kyssa personen och känna att du har känslor för den. På samma vis som den har känslor för dig. Men du kan inte. Du kan inte. Det går inte. Du kan inte gilla en person. Du har inga känslor för den. Inga. Även om du önskar. Du önskar och ber. Vädjar och ställer dig på knä. För du vill inte vara den som sätter stopp. Du vill inte vara den som inte kunde. Du vill inte vara fittan i olycklig kärlek. För det är just vad olycklig kärlek är. Olycklig kärlek är en jävla fitta. Även fast att du utan känslor inte är en fitta. Verkligen inte. Du har inte gjort något fel. Du är helt fläckfri. Du är allt förutom en jävla fitta. Men olycklig kärlek är en jävla fitta. Det är en jävla fitta för den som är kär Den som är kär och inte får sina känslor besvarade. Som inte får det som den så gärna önskar. Som den så gärna vill ha.Som den så gärna vill ska fungera. Men det är också en jävla fitta för den som är den. Den som inte har känslorna. Den som sätter stopp. Tänk dig själv. Du har en person. En person som går igenom eld och lågor för dig. Som skulle gå igenom vatten för dig. Som aldrig skulle vända bort huvudet. Som aldrig skulle svika. Som skulle gå in i döden för dig. Som skulle göra allt. Allt och lite till. Men du själv kan inte. Du bara kan inte. Det finns inget. Det är tomt. Man kan inte älska på beställning. Man kan inte få order om att bli kär. För tyvärr så behövs det två personer som ska fungera tillsammans för att kärlek ska uppstå. Och det ska inte bara fungera. Det ska finnas något extra. Det där lilla, lilla extra. För visst hade det varit enklare om båda alltid hade tyckt lika. Men nu är det ju inte så. För, för att en relation ska fungera så måste båda parterna tycka och vilja samma saker. Och även fast att livet är jävligt jobbigt för den som är olyckligt kär. Så måste vi också komma ihåg att livet inte heller kan vara så jävla lätt för den som är olyckan. Är. Livet är inte heller så lätt för den personen som är olyckan. Den personen som är mig. Jag. Wilma. Som inte har känslor för någon som har känslor för mig.