And if I'm flying solo, at least I'm flying free

När jag, Edit och Ronja var i London i våras gjorde vi en storsatsning första kvällen och sökte upp den billigaste musikalen, köpte de billigaste biljetterna och gick och såg Wicked. Men kära värld, det var verkligen inte billigt i musikväg. Vi satt längst upp och fick svindel av hur högt det var, karaktärerna såg ut som små myror och Edit betalade en dollar för en liten kikare som hon satt och tittade i (såg hysteriskt roligt ut). Men ändå kan jag säga att det nästan var det bästa jag nånsin varit med om. Musiken var helt fantastisk. Storyn var väldigt berörande, karaktärerna enkla att identifiera sig med. Skådespelarna var helt otroligt bra, och Emma Hattons röst, den var helt sagolik! När jag en tid efter resan kom mig för att youtubea (ööhh va) Emma och favoritlåten från musikalen förhöjdes min levnadsstandard några steg. Vilken styrka jag har hittat i den i mina mörkaste stunder (haha okej känner att det börjar gå till överdrift). Nämen skämtåsido, jag har lyssnat på låten otaliga gånger och den är lika mäktig varje gång. Lugnet som infinner sig när de första ackorden slås, som lugnet före stormen. Rysningarna som är ett faktum när hon rör sig uppe i höjderna och känslan när hon sätter sista tonen. Varje.(om jag inte skulle vara religiös skulle jag tillsätta ett kraftuttryck här). gång. Aahh. Så, lyssna! Kanske det kan bli er nya power-låt också. Om inte annat är den väldigt tacksam att sjunga med i om man vill öva sin overdrive, hehe (ber ofta en stilla bön att ingen nånsin ska installera en mikrofon i min bil, oj vad de skulle få höra).