But just for now I let the spring and storm return

Den här veckan har jag bara haft två saker att göra och nästan inget program. I början av veckan läste jag på tent och var nästan ledig i övrigt, nu i helgen har jag läst en roman till en hemtent och suttit i bil sammanlagt över 10 timmar. Efter nio månader av konstant stress och minutschema näst intill varje vecka och massa program hela tiden, och två utlandsresor på det, var det en liten chock när allting plötsligt stannade upp och jag inte kunde skylla på mitt fulla schema.När stressen och pressen inte längre kan definiera mig, vem är jag då? När allting skalas bort och allt yttre försvinner, vad lämnar kvar?Jag tänker ofta att jag lämnade allt med identitetskriser och osäkerhet bakom mig när jag lämnade tonåren, och blir alltid lika överraskad när jag märker att ingenting fortfarande är självklart. Sådant som jag tror har varit jag är jag inte lika säker på längre, är jag faktiskt utåtriktad, kan jag ta plats och är jag ens en egen människa? Kan jag stå på egna ben eller är jag beroende av mina nära för att bli definierad, blir jag bara jag när jag är med mina vänner eller är jag också en individ när jag är helt ensam i ett rum? (Händer inte så ofta då man bor i vardagsrummet kan jag ju påpeka). Men jag trivs ju så, konstant med människor runt mig och fullt program och bara tid att stanna upp för någon sekund och andas.Att orka mycket är inte alltid bra. Ibland tänker jag att det är min styrka och uthållighet och stresstålighet och effektivitet som kommer att ta kol på mig en vacker dag. Det är inte mänskligt att leva efter ett så fullpackat schema som jag haft det senaste skolåret, med hundra aktiviteter vid sidan av skolan men ändå med långt över det rekommenderade antalet studiepoäng avklarade. Men då man orkar med det och till på köpet mår bra av det, hur märker man då när väggen kommer emot?När man är mitt upp i ekorrhjulet blir det läskigaste man kan tänka sig att stanna, för man är rädd att ingenting lämnar kvar när stressen försvinner. Lite där är jag nu, maratonåret tog plötsligt slut och här står jag och vet ingenting. Men det som är bra med att allt bryts ner och försvinner är ju att man får börja bygga, och har chansen att bygga på rätt grund och med rätt material. Jag vill bygga på en klippa och jag vill dekorera med guld. Jag vet ju egentligen vem jag är och vad som definierar mig, för jag är dotter till en kung och något mer spelar egentligen inte någon roll.