Min Vipassana med S.N. Goenka - dag för dag

I lördags kom jag hem från min kurs i vipassanameditation. Det kallas för just en kurs, men är mer som ett retreat eller ett läger. Jag hörde talas om vipassana redan för tre år sedan, och redan då såddes ett frö om att en gång åka. Det lät spännande, men samtidigt lite skrämmande. Dessutom ska man ju avvara 12 dagar av sitt liv. Den här sommaren kände jag att nu får det äntligen vara dags. VAD ÄR VIPASSANA?Vipassana betyder att se något som det är, och är en av världens äldsta meditationstekniker. Den är baserad på Buddhas 2 500 år gamla läror, men öppen för utövare av alla religioner - den har alltså inget sekteristiskt över sig. Denna sorts kurs är alltid 10 dagar och center finns över hela världen, på initiativ av vipassanaläraren S.N. Goenka, som avled 2013. Kurserna är alltid kostnadsfria och baseras på donationer. Gamla elever som redan genomfört en 10-dagarskurs kan återkomma för kortare kurser. På vissa center i världen finns även längre kurser än 10 dagar.Under en vipassanakurs lever du lite grann som en munk: du får inte ha några distraktionsmedel (musik, dator, mobil, böcker eller skrivmaterial), mediterar ungefär 10 timmar om dagen och antar ädel tystnad. Ädel tystnad innebär att du inte får kommunicera med andra i vare sig tal, kroppskontakt, gester, ögonkontakt eller skrift. En gång om dagen finns möjlighet att ställa frågor till assistentläraren och vid praktiska problem kan du tala med en kontaktperson. På dessa kurser lär sig deltagarna metodens grunder och praktiserar tillräckligt mycket för att uppleva de goda resultat som praktiken ger. Jag gjorde min vipassana på centret i Ödeshög utanför Mjölby, som är det enda centret i Norden. På kursen fanns deltagare från Norge, Danmark, Tyskland, Österrike och Iran som rest till Sverige bara för den här kursen. Måltiderna som serveras är vegetariska. I Sverige får man en väl tilltagen frukost och lunch, men som kvällsmat bara frukt och te. Detta för att, likt en munk, kunna koncentrera sig mer på meditationen. Alla som är i någorlunda god fysisk och psykisk form kan delta i en kurs. Det gäller bara att man är genuint intresserad och beredd att göra ett ärligt försök.  DISCLAIMERDetta är min upplevelse, och den är sannolikt olik de andra deltagarnas upplevelser. Om du genomför en egen vipassana så förvänta dig inte att ha samma upplevelse som min, utan var öppen. Därför har jag även valt att inte berätta så mycket om metoden, filosofin eller vad som hände av meditationen. Om jag bara berättar detta, är det enkelt att förkasta eller acceptera - men för djup förståelse måste du själv uppleva det kroppsligt och mentalt.  EN DAG PÅ CENTRET 04.00 - Väckning av gong-gong04.30-06.30 -Meditation06.30-08.00 - Frukost och vila08.00-11.00 - Meditation11.00-13.00 - Lunch och vila13.00-17.00 - Meditation17.00-18.00 - Tepaus. Nya elever (jag) får två frukter och te med mjölk och honung. Gamla elever (de som gör sin andra kurs eller mer) får bara te.18.00-19.00 - Meditation19.00-20.15 - Föreläsning av S.N Goenka. Antingen på engelska i meditationssalen med en videoinspelning på projektor, eller på svenska i ett annat rum med en svensk översättning på band. 20.15-21.00 - Meditation22.00 - Lamporna släcks BETRAKTELSER DAG FÖR DAGDAG 0Åker till kursen (på bilderna ovan), nervös men samtidigt peppad på att det äntligen är dags. Jag gör mina sista ärenden på telefonen, och passar även på att göra något slags maniskt scrollande på diverse sociala medier. Jag kommer nämligen inom en liten stund stänga av mobilen och inte sätta på den igen förrän 12 dagar senare. På transferbussen från Mjölby till centret utanför Ödeshög vågar folk knappt prata med varandra. Är det redan tystnad? Några gamla elever know the deal och småpratar lite, men vi nya är allvarliga, lite sammanbitna. Samma sak gäller när vi kommer fram. Vi bor på en idyllisk kursgård med röda hus. Allt är ganska enkelt och lite hemmabyggt, som på ett kollo. Jag bor i ett rum med tre andra tjejer, varav en jag hinner prata med lite. Mira är från Lund, pluggar psykologi och har aldrig mediterat förut.  Efter lite middag startar kursen. Män och kvinnor skiljs åt helt på området med blå snören. Vi kommer knappt se varandra mer på hela veckan, och har två olika ingångar till meditationssalen. Vi inleder med en meditation salen där jag kommer spendera många timmar de kommande 10 dagarna, och sedan börjar ädel tystnad gälla mellan alla deltagare.  DAG 1Att påstå att jag inleder kursen på topp vore en ren lögn. När gong-gongen slår klockan fyra vaknar jag direkt, har nog sovit på helspänn. Efter 20 minuter av morgonmeditation mår jag illa och måste gå ut från salen. Jag gör ett nytt försök 05.30 och samma sak händer. Gör ännu ett försök på gruppmeditationen 8.00 efter lite frukost, och måste gå ut och kräkas i en buske.  Jag är inställd på att jag måste åka hem igen, och tankarna snurrar. Vad ska jag nu göra med all tid jag har avsatt för kursen? Och vad ska folk tro om jag åker hem igen? Det känns som ett misslyckande. Sedan mår jag dock lite bättre och bestämmer mig för att stanna en dag till.  DAG 2Efter att ha klarat dag 1 känner jag mig nu säker på att jag kommer att klara det. Jag är lite illamående på morgonen igen men det går över efter lite vila. Nej, jag är inte gravid. Men att gå upp mitt i natten och på tom mage fokusera stenhårt i ett kvavt rum blev nog lite mycket, samt att meditationen sätter igång en del processer i kroppen.  På kvällen börjar jag få ont, gamla problem i nacke och skuldror börjar bråka igen. Jag bullar upp med kudde efter kudde och tänker att det antagligen kommer att bli värre och värre för varje dag.  Maten är förvånansvärt god. På hemsidan står det "vi hoppas att ni kan acceptera de enkla vegetariska måltider vi serverar". Jag vet inte vad folks definition av enkel mat är, kanske är de köttgourmander hemma, men jag är positivt överraskad. Till varje måltid får man fröer, kryddor, tahini, jordnötssmör, smör och bröd. Dessutom får vi efterrätt ibland. Mot Goenkas inrådan tripplar jag portionerna för att kompensera för att vi endast får två frukter till kvällsmat. Han säger att det gör att man blir dåsig och mediterar sämre, men jag vägrar vara mer hungrig än vad jag redan är. DAG 3För att få bot mot morgonillamåendet får jag en extra banan att äta klockan fyra. Det hjälper lite, men framför allt känner jag mig omhändertagen.  Under dagen ombeds vi att fokusera på förnimmelserna kring näsan. Min näsa är nästan alltid kall här. När min näsa är kall hemma brukar jag luta mig mot Albin och värma den på platsen där hans axel blir till hals. Det ger mig hemlängtan. Redan?? tänker jag. Jag som brukar vara så självständig. Kanske är det isolationen, att vara ensam bland andra, som gör en känsligare. På kvällen går jag på den engelska föreläsningen istället för den svenska översättningen. Goenka är charmig och karismatisk. När han drar ett roligt exempel skrattar någon till. Nästa gång skrattar alla. Snarare än att det är så roligt, känns det som om folk skrattar av lättnad. Vi påminns om att känslor finns, och att vi faktiskt inte är olyckliga. Det är lätt att glömma när vi inte möter varandras blickar, har mjukiskläder och aldrig ler för det finns ingen att göra sig till för.  DAG 4Innan frukost tar jag en paus från morgonmeditationen för att ta en kort promenad i den vackra skogsdungen. Den är först murrig och djupgrön, men öppnar sedan upp sig i en ljus drömlik björkskog. Vid marklinjen ser jag solen gå upp, gigantisk och honungsgul. Ett gäng kraxande fåglar flyger genom den. Jag vet inte vad det är för fåglar, och tänker att jag önskar att jag lärt mig mer om naturen. Flera gånger under kursen känns det som att det är björkskogen och jordnötssmöret som räddar mig, det är mina dagliga lyckopiller. Under dagen är jag smärtsamt kreativt, vilket kommer lite av en överraskning. Jag tänker ut texter jag ska skriva, saker jag ska säga i podden och idéer jag ska sjösätta. Under en meditationstimme skriver jag ett helt filmmanus i huvudet, vilket kanske inte riktigt är rätt fokus. Andra insikter är mindre, så som att jag måste ta med mig örtsalt till Australien. Jag kan inte skriva ner något och är orolig att tappa idéerna, men måste till slut slappna av och hoppas att det som är viktigt kommer fastna någonstans. Idag kulminerar smärtan i kroppen. För mig är det i nacken och skulderblad (för andra på helt andra ställen fick jag veta i efterhand). Men sedan blir det faktiskt inte värre, snarare tvärtom. På eftermiddagen sitter jag för första gången i mitt liv blickstilla under en hel timme, utan att röra ett finger. Jag inser att jag har en större inneboende beslutsamhet än jag trott. DAG 5På frukosten står det en skål med färska blåbär. "Blåbär från Dhammaskogen :)" står det på en tejpbit. Jag blir helt gråtfärdig av tacksamhet, och inser att jag min känslighet har skruvats upp. De som jobbar på kursen kallas servare, och är gamla elever som helt osjälviskt ställer upp med sin tid för att hjälpa nya kursdeltagare.  När man inte mediterar eller äter finns det inte så mycket att göra. Man kan gå runt i den lilla skogsslingan eller titta upp i taket. Jag har med mig en nagelfil och har sparat detta nöje till en stund då jag har riktigt tråkigt. Idag tar jag med mig den ut på gården för att fila naglarna. Men just då kikar solen fram bakom molnen. Plötsligt finns det två saker att göra: 1) vända ansiktet mot solen och 2) fila naglarna. Det känns onödigt att göra båda sakerna samtidigt. Så roligt ska vi väl ändå inte ha det!! Jag stoppar nagelfilen i fickan och tänker att jag har fått en helt ny bild av vad nöje är.  Efter lunch får jag min första och faktiskt sista stora gråtattack. I skogen, från ingenstans, slår den till. Jag tar skydd vid sidan av stigen, men innanför avgränsningen, under en gran. Jag förstår knappt själv varför jag gråter och låter det vara så.  DAG 6Jag fryser nästan hela tiden, och förbannar mig själv för att jag inte tog med mig en varmare halsduk och mössa. Men i meditationssalen har jag värmesvallningar. Ett tag tror jag att jag har feber, men inser sen att det är en kraftansträngning att meditera. När den avslutande chantingen börjar efter en timme av stenhårt fokus känns det som om jag har sprungit en mil (jag har faktiskt sprungit en mil så jag kan säga så, jag sprang till och med två mil en (1) gång).  När jag ser att jag är själv i skogen dansar jag lite och nynnar på mina gladaste låtar. Jag måste påminna mig själv ibland om att jag faktiskt är glad och här av egen fri vilja, annars känns det som om jag fastnar i allvaret.  Jag har börjat döpa träden i skogen och titulerar mig själv Officiell Flummare. En lönn har tre sammanslingrade grenar i olika storlekar. Det är jag, mamma och pappa. En bit därifrån står en tanig, men ändå rätt ståtlig lönn. Det är min bror, han bror trots allt i Linköping. Albin symboliseras av en stor gran jag kan ställa mig under när det regnar och känna mig trygg. Jag funderar ofta över vad han gör just nu. Kanske läser han en ny intressant bok? Kanske är han och leker med sin systerdotter? Kanske är han kvar på jobbet? Jag känner mig som en kärlekskrank sjöman till havs. På kvällen ser jag två tomma platser i meditationssalen, en hos männen och en hos kvinnorna. Dag 2 och dag 6 ska vara de dagar som flest åker hem. Men jag har klarat hälften och är beslutsam om att stanna.  DAG 7Jag gör framsteg i meditationen. Det går lättare. Jag börjar rusta ner mitt fort av kuddar.  På lunchen ställer jag en fråga om meditationen till assistentläraren. Min röst låter ovan, styltig, som om den tillhör någon annan. Jag inser att jag inte har haft någon mänsklig kontakt på åtta dagar - varken fysisk, verbal, blickar eller i skrift. Jag omges hela tiden av människor, men det skapar nästan mer ensamhetskänslor. Jag tänker på farmor. Ibland tar det säkert flera dagar innan hon pratar med någon. När hon ringer utgår hon alltid från att hon stör. Hon stör aldrig. Jag bestämmer mig för att hälsa på henne i Västerås när jag kommer hem. Det finns en spegel på 35 kvinnor, och den slutar vid min näsa (#tallgirlsproblems #foreverwithoutaforehead). Det gör inte så mycket. Jag har trasiga lila springskor, de billigaste mysbyxorna från Indiska jag panikköpte innan kursen och smutsigt hår. Utan att tänka efter lägger jag min stickade tröja bredvid mig så att Acnelappen syns. Om de andra ser den måste de väl iallafall tänka att jag har någon form av värdighet och stil till vardags. Sen inser jag vad jag håller på med och fnysskrattar åt mig själv. Varför skulle någon bry sig? Och varför skulle jag bry mig? DAG 8Jag känner mig klar. Jag ligger i min säng och tittar ut på samma gamla gren. Eklöven har färgats lite varmt gula så ofta tror jag för ett ögonblick att det är solen som stänker på dem. Men nej, det regnar. "Nu räcker det" säger jag tyst för mig själv. "Nu vill jag åka hem". Jag vänder blicken åt sidan. Under min lilla sänghylla har någon skrivit i blyerts You gotta keep going :) Almost there... Det är som om jag har gjort en intrycksdetox. I vanliga fall åker jag tunnelbana, lyssnar på podd, läser reklamen och scrollar Instagram. Nu krävs det så mycket mindre för att belöningssystemet i hjärnan ska bli tillfredställt. Från att ha krävt många, starka och grova intryck räcker det med få, vardagliga, subtila. Jag står länge och iakttar hur morgonsolen smeker kronan av en hög björk. Jag tänker att det kan vara det vackraste jag någonsin sett. Jag sätter mig på huk och studerar en liten svampfamilj som måste ha växt upp under de senaste fuktiga nätterna. Vad är egentligen svampar för sorts varelser?  Jag stannar även vid en trädstam som har en spricka i barken formad som en vagina. Jag rör vid den. Förundras över hur komplex kroppsdelen är. Plötsligt förstår jag osäkerhet som många män känner inför hur den ska hanteras. Samtidigt blir det ännu mer skrattretande hur vissa män - ofta felaktigt - tror sig kunna bemästra den. DAG 9Jag kommer på att det nästan bara är två veckor kvar tills jag flyttar till Australien! Dessutom tänker jag väldigt mycket på roliga projekt och idéer jag vill ta tag i när jag kommer hem. Det spritter och pirrar i bröstet och maggropen. Inser att det är en stark indikator på att jag just nu lever det liv jag vill leva. Men det är problematiskt för meditationsfokus.  Goenka ger instruktioner om att vi måste arbeta flitigt, ihärdigt. Det är bara några timmar kvar att arbeta, så vi måste göra det bästa av det. Jobba flitigt, tålmodigt, ihärdigt, ihärdigt. Jag inser att ihärdighet inte är min starkaste egenskap. Jag drar igång grejer, är ambitiös och ror det mesta i land. Men att jobba fokuserat och detaljorienterat med samma sak om och om igen... Det är nog därför jag passar bättre som entreprenör än revisor.  Lunchiakttagelse: alla människor är vackra när de blundar mot solen och njuter.  DAG 10Idag ska vi få prata igen. Det känns nervöst och konstigt. På förmiddagen lär vi oss en ny teknik, och sedan bryts den ädla tystnaden. Jag har bott med dessa kvinnor i snart elva dagar. Jag känner till deras dygnsrytm, matvanor och andra egenheter - men jag har aldrig pratat med dem eller sett dem i ögonen. Det är som att vi är totala främlingar, men ändå vänner. Jag och Mira som jag bott bredvid tittar på varandra. "Hej" säger vi blygt och fnittrar. 10 minuter senare är ljudvolymen i taket. Alla vill få ut sig allt om sina upplevelser. Käkarna krampar och huvudet värker, samtidigt är det härligt. "Hur var det för dig då?" säger någon. Hur ska jag kunna svara på det i en mening? Det känns som om någon skulle fråga på dödsbädden "Hur var ditt liv då?". Så många nyanser, skiftningar, upp- och nedgångar. Under hela kursen hade jag en bild av att detta skulle bli den absolut roligaste dagen, men jag blir energimässigt utmattad och måste vila på rummet. Vill behålla en del tankar för mig själv, nära dem, processa dem.  DAG 11Folk börjar prata med varandra lite grann redan när gong-gongen väcker oss klockan fyra. Det känns fel och förbjudet. Efter några timmar meditation är kursen slut. Jag klarade det. På frukosten säger en tjej att det är konstigt att se mig i jeans. "Vet du vem du påminner om?" Nej, jag får sällan höra att jag påminner om kändisar. "Har du sett Orange is the New Black? Hon huvudrollstjejen, Piper". Jag skrattar högt. Här har jag gått runt i något slags självvald fängelsetillvaro, och till och med sett ut som en inmate. Det osminkade ansiktet, smutsiga blonda håret och trista mjukiskläderna måste ha gjort sitt.  Efter frukost får jag tillbaka min mobil. Jag väger den avstängd i handen, och bara det får hjärtat att slå snabbare. Den känns främmande. En sådan liten obetydlig pryl, men som innehåller hela mitt liv. När jag sitter på bussen slår jag på den, försiktigt, som om den innehåller sprängstoft. På sätt och vis gör den nog det. Jag känner mig oövervinnerlig, som att jag nu kan klara vad som helst. Jag har bestigit ett högt berg, med både solsken och storm, där jag lärt mig tonvis om mig själv och omvärlden. Allas upplevelser är olika, men jag är övertygad om att varje person blir en lite bättre och ödmjukare människa efter dessa 10 dagar. Jag har så många fler tankar, lärdomar, insikter nu när jag smält dagarna lite. Jag berättar om dem under veckan. I dagens podd har vi dessutom meditationsspecial där jag berättar mer om kursen - du hittar det avsnittet här. Det är bara att skriva om du har några fler frågor om kursen.  Mer information hittar du här. Lots of love,Stinza