Paddling, Iron Man-farsor och Evert Taubes skrivarlya

Hej hopp i fartvinden! Förra veckan åkte jag ut till skärgården för att hänga med min mamma. Jag älskar på sommaren när solblekt bebishår möter en brunbränd panna. Jag känner mig som en liten flicka igen.  Mamma hade hyrt ett litet (med betoning på litet) hus på en skärgårdsö. Det är tydligen Evert Taubes gamla skrivarlya. Hon har märkt att hon mår bäst på liten yta men med närhet till havet. Hon älskar havet: att segla (på Instagram heter hon @laserkarin efter jollemodellen laser, jag stoppade henne när hon först ville heta @lasermamman), att köra små motorbåtar riktigt fort, att vindsurfa och att paddla kajak.  Jag har paddlat några gånger för länge sedan, men har alltid tänkt att det är mer meck än kul. Så var det nämligen med seglingen som jag tävlade i när jag var yngre. Självklart var det ofta kul, men mina minnen från seglingen är mestadels att bära segel, rigga masten, frysa ensam i en rank laser och gå runt så att torrdräkten blåstes upp som en ballong i det höstkalla vattnet. Och motorbåtar är väl ärligt talat mer ett blåsigt transportmedel än njutning? Om man inte lägger ankar för att bada, mysa och fika det vill säga.  Här är en gammal tuff bild från den tiden.  Men paddlingen. Wow. Sådan frihet. Sådant lugn. Vara nära vattenytan, (nästan) oberoende av vindar och smidig som en katt. När jag väl fick in snitsen tjöt mina underanvända muskler mellan skulderbladen av tacksamhet.  Solnedgång och hjärtegöll i samma bild. Man smäller ju av.  Efter solnedgångspaddlingen drack vi te och åt smörgåsar i mammas tolvkvadratare till torp. Sedan gick vi och la oss i en materialbod med en bäddsoffa vi fått låna av ett snällt par på ön. Det låg på vår alldeles egna lilla strandtomt med klippor och brygga. Att sova i en bod är inte så dumt det heller. Här är boden och klipporna. Vår plan var att ge oss iväg till bageriet på grannön Möja vid åtta. Men dimma och trötthet gjorde att vi skjöt på det ett par timmar. Som jag skrev på Instagram var jag väldigt bekväm med min nya livsstil som paddlare! Jag kände mig som en arbetsnarkomanfarsa med dad bod som precis blivit sportig och köpt färgglada spegelglasögon från Oakly och dumpar familjeansvaret på frun för att genomföra Iron Mans.  Efter en efterlängtad megafrukost (med färskt bröd, croissanter, soyghurt, juice m.m.) och läsning av dagens DN inklusive korsord, var jag och Albin sugna på att paddla lite igen.Vi måste ju passa på, sa vi. Vi bestämde oss för att paddla runt ön, men ön visade sig vara ca 5 gånger så stor som jag trott. Efter varje udde trodde jag att vi skulle vända och vara hemma igen, men det var bara vik efter vik, och efter ett tag var vi ute och härjade i motvind med sittvärk och svallet från skärgårdskryssare. 2,5 timmar senare kom vi äntligen hem. På sjökortet såg vi att ön var 1,5 mil. Det var verkligen en kickstart på paddelresan!  Efteråt var vi svaga i kroppen och fick göra akutpåfyllning av energireserverna med potatischips och sockercola.  Jag vill göra detta mer! Hoppas man kan paddla i Australien.  En lustig skylt på en bil ö där inga bilar finns.  Vid bryggan fanns ett helt bibliotek i en bod. Samlingen var 20 gånger större än denna hylla. Jag fastnade i gamla Julia-tidningar från 2004 och Stephen King-deckare från 80-talet.  Med mig hem valde jag den här boken. Valet var delvis estetiskt, man ser inte ofta så här vackra böcker. Hittills är den vackert skriven med imponerande detaljrikedom, men ibland lite väl romantisk för min smak. Honungsdoftande lockar och hjärthugg är accepterbart till en viss nivå, sedan vill jag gärna ha någonting som river upp språket lite. Sedan lämnade jag den enkla kokosnötsfria paradisön, satte jag mig på M/S Cinderella och gled rakt in i Nybrokajen i solnedgången.