Saker jag lärde mig av att meditera 100 timmar på 10 dagar - del 1

Igår berättade jag om vad en vipassanakurs är, samt berättade om min upplevelse dag för dag. Idag tänkte jag orera lite om vad jag lärt mig. Det vill säger några blandade lärdomar och insikter om livet. Jag vet, det där lät ganska högtravande. Låt oss istället kalla det för saker och ting jag funderade på.TIDEN GÅR OLIKA FORT, MEN DEN GÅRNär jag var där gick tiden så långsamt, så långsamt. I början kändes det som om jag skulle vara där för alltid, men dag efter dag passerade, och till slut var jag mirakulöst nog hemma. Väl hemma sa alla att det kändes som om jag åkte igår. Tiden är konstant, men den är också relativ. När man har mycket saker för sig viner den fram. När man är uttråkad sniglar den sig fram. Vid hjärtesorg är varje dag tyngre och släpigare än förut, men helt plötsligt har dagarna gått. Ärren har blekts ner och det var skitlänge sen den där skiten hände. Varför låter vi bara tiden gå långsamt när det är jobbigt eller tråkigt? Vi borde väl vilja bromsa den även när livet är härligt? Umgås med sin älskade utan att också checka mobilen eller titta på Netflix. Jaga långsamheten istället för framtiden.BESLUTSAMHETEN ÄR DIN VÄN, TVIVEL ÄR DIN FIENDEIbland är det bra att tvivla, att inte blint lita på någonting eller acceptera ett helt paket. Om dina ben är din beslutsamhet, är dina ögon din klarsynthet. Beslutsamhet utan klarsynthet får oss att vandra på bestämt, men kanske i helt fel riktning. Klarsynthet utan beslutsamhet gör att vi ser vart vi vill och vad som är sant, men aldrig kommer någon vart. Vi behöver båda lika mycket. När vi väl har båda, är det tvivlet som kan sätta käppar i hjulet. Under meditationen tvivlade jag mycket på tre saker: 1) Metoden: Fungerar det här verkligen? Ger det resultat? Är det rätt?2) Läraren: Är läraren tillräckligt kunnig eller bra? Kan jag lita på hen?3) Mig själv: Kommer jag klara det här? Är jag tillräckligt duktig/bra/stark?När jag lärde mig att sitta med fast beslutsamhet en hel timme, och att observera utan att ingripa, blev allting så mycket lättare. För mitt inre sa jag "jag är beslutsam" och det gjorde mig beslutsam. När både klarsynthet och beslutsamhet finns är tvivel ett litet skadedjur som måste hållas i schack. På samma vis tänker jag att det är i livet. Där är metoden sammanhanget vi är i och det vi gör (t.ex. sitt jobb) och läraren är våra medmänniskor. När du har bestämt dig för vad du vill göra i livet, är det lätt att börja tvivla både på vägvalet, de runt omkring dig och dig själv. Då kan beslutsamheten vara din bästa vän. PREMIERA REFLEKTION INNAN REAKTIONI mitt liv är det ofta väldigt kort sträcka mellan impuls och känsla eller handling. Ibland är tanken bara något gammalt skräp från mitt undermedvetna, men ändå får den ta stor makt över mitt liv. Det gör att samma gamla vanor upprepas igen och igen, som en trasig skiva. I början av kursen var jag snabb på att reagera. När vi fick frukt på kvällen var kön lång och långsam. Jag blev irriterad och stressad och tänkte Vad tusan håller ni på med där framme, täljer ni barkbåtar av äpplena eller?! Men det fanns ingenting att göra, ingen att ventilera min irritation med. Och vad hade jag så bråttom till, egentligen? Så impulsen gick över. I slutet av veckan stod jag där i godan ro, uppskattade att folk tog sin tid. Att reagera starkt och snabbt på våra impulser hjälper oss inte alltid, det kan också hämma oss och skapa mer negativitet i livet. Jag tror att det kan vara värt att ta ett ögonblick för att reflektera kring varför dessa impulser och känslor uppstår. Varför blir jag irriterad? Varför får jag ångest? Hemma ska jag försöka stanna lite i reflektionen, fastän det är jobbigt ibland, för att komma till botten med mina starka reaktioner. EN INTRYCKSDETOX FÅR DIG ATT SE DET STORA I DET LILLASom jag skrev igår blev jag skrattretande fascinerad av det lilla. Det krävdes inte mycket för att hjärnan skulle bli lika belönad som av fyra, fem grejer hemma. Att bara iaktta solen strila in mellan björklöven räckte som intryck en hel förmiddag. Här hemma måste jag lyssna på en podcast när jag cyklar eller promenerad för att inte bli uttråkad. Det är inget fel med intryck, men jag kom till insikten att jag konsumerar intryck tvångsmässigt. Jag knarkar dem. Jag behöver mer och mer varje gång. När jag jobbade på reklambyrå gjorde vi en kampanj för ett onlinecasino med slogan "BOREDOME, WE'RE COMING FOR YOU" (som tur var slapp jag jobba för den kunden). Som att boredom, tristessen, är en ond kraft som måste bekämpas med alla tveksamma medel som finns. Men tristessen är inte farlig. Den kan till och med vara vacker, och den är alltid relativ till vad vi är vana vid. Det är plågsamt till en början, men att tvinga sig själv till tråk ibland, till färre intryck, gör oss nog till lyckligare människor. Du behöver inte åka på en vipassanakurs i 10 dagar, men kanske ta en långpromenad utan mobilen (inte ens med musik) eller åka ut till landet en dag eller en helg. Meditation är också ett bra verktyg i vardagen, att ge hjärnan små pauser av ingenting. Vad har ni för tankar om dessa insikter? Är ni också snabba med att reagera och hålla er sysselsatta?Lots of love,Stinza