T H O U G H T S

Lite tankar såhär på kvällskvisten. Varning för lång text.För att ta allt från början. Jag pendlade ju till Brighton varje dag för att supporta och trots pendlandet så trivdes jag oerhört bra. Alla var underbara, jag lärde mig mycket trots att jag hade haft en ganska tuff start och jag blev accepterad för den jag var. Allt var egentligen perfekt trots en viss stress. Dock var den hanterbar och jag kände att den sortens stress pushade mig att göra ett bra jobb, och eftersom jag var ny som manager så gjorde jag mitt bästa och kunde sedan släppa det när jag kom hem. Jag skapade en kontroll där och jag såg till att vara mitt bästa jag. Dealen för Brighton var sex månader och strax innan min semester i mars hade jag och min dåvarande chef ett samtal om min framtid eftersom jag rent ekonomiskt för butiken inte kunde stanna kvar (de betalade för mina resor), skulle jag vilja flytta ner så fanns en plats för mig. Tanken var då att åka hem till Sverige, fundera på vad jag ville göra efter dessa sex månader och återkomma när jag kom tillbaka till Brighton. Två dagar innan min semester får jag ett samtal från min HR som säger att jag ska till en annan butik för att de inte har råd att ha kvar mig. Fullt förståeligt då ett månadskort är sjukt dyrt, men jag hade inget val. Jag blev inte tillfrågad utan bara flyttat på. Jag tyckte det lät som en bra utmaning och blev smickrad att jag blev tänkt på. Så jag åkte hem med detta i bakhuvudet, att när jag kommer tillbaka till London så väntar en ny utmaning - kul! Bara det att jag kom tillbaka för att höra att jag inte alls skulle till den butiken, utan jag skulle någon annanstans. Ingen visste var. Två dagar innan jag ska lämna mitt älskade Brighton får jag ett samtal från chefen i den nya butiken som ger mig skift för veckan efter och uppdaterar mig om allt. Samtalet slutar med att jag får fråga var butiken ligger då jag aldrig hört talas om området. Och det visar sig att det tar mig 1h 40 min att ta mig dit. OCH det kostar mig £220 i månaden. Där och då blev jag lack och sa ifrån. Hur kan de kasta ut mig från min trygghet för att kasta in mig i en butik långt bort där jag dessutom måste betala hälften av vad månadskostnaden till Brighton var. Fick en bra kompromiss och en del av resorna betalda, tack och lov. Nya stället var tufft i två dagar, mest för pendlandet och för att jag var osäker, men med facit i hand så gillade jag det! Alla där var också helt magiska och underbara, lättsamma och tålmodiga. Och även där fick jag vara mig själv och känna mig välkommen. Var där en underbar månad innan det blev dags för den stora utmaningen som de hade tänkt från början. Kände mig som en boll som de kastade runt som de ville, men till slut kände jag att jag skulle få landa äntligen. Jag landade inte. Jag föll. Hårt. Jag har brutit ihop totalt, tappat bort mig själv och all min motivation. Jag har mått så dåligt de senaste två veckorna. Och för vad kan man undra. Ja, det vet jag knappt själv. Men troligen är det en härlig kombination av press ovanifrån och den press man sätter på sig själv. Och för er som känner mig, vet ni att jag är väldigt bra på att vilja veta allt direkt, och har höga krav på mig själv. Alltid vara bäst. Tyvärr fungerade det inte. Jag orkade inte hålla uppe modet. Jag tappade allt. Jag kände mig orkeslös, värdelös och hopplös. Minst i världen och helt utan kontroll. Visste inte var jag skulle börja. Så jag låg efter innan jag ens började. Det fanns inte tid för andrum, eller eftertanke, eller frågetecken. Det var pang på rödbetan, falla med huvudet före och utan fungerande vingar. Den ångest som har kommit till mig, den stressen som legat på mig, har skapat något jag aldrig känt förut. En avsky för ett jobb som jag i åtta år älskat (jag vet att jag ha klagat mycket, men någonstans har det varit en del av det hela, jag har ändå gillat mitt jobb och varit så stolt). Jag har tappat det helt, motivation och glädje. Allt är som bortblåst. Två otroligt långa veckor och tre härliga sammanbrott. Har aldrig gråtit så ofta och mycket som jag gjort på sistone. Har förmodligen varit den där underbara drama queen som ni alla älskar, men then so be it. Jag känner det jag känner och jag är den jag är. Jag gråter och jag gör en höna av en fjäder. Jag försökte vara stark men jag kunde inte. Jag orkade inte ens försöka. Jag kände ganska fort att jag gav upp för att jag tappade det. Tappade mig och den glädje jag hade för det arbete som egentligen inte betyder något för omvärlden, men det betyder något för mig. Jag har jobbat för detta företag sedan jag var 20 år och det har givit mig så mycket ändå. Alla underbara människor jag har fått träffa. De vänner jag skapat genom dessa år. Den bästa möjligheten någonsin fick jag genom att få öppna butik i Australien. Jag har växt med företaget och jag har växt själv. Tills för två veckor sen när allt bara stannade upp och jag visste ingenting längre. Det bara tog slut. Det kanske är ett tecken, på att jag är klar. Eller så var det bara fel plats för mig att fortsätta växa på? Vi får se vad framtiden har i beredskap för mig. Jag hoppas och tror att det ska bli bättre och jag håller tummen SÅ hårt att jag blir antagen till skolan och får en mening med livet igen.