JAG ÄR HELLER INGEN #1

Egoina skrev ett så bra inlägg, ett inlägg om att inte vara någons nummer ett. Jag hade kanske aldrig tänkt på detta innan, men efter att ha läst hennes inlägg så slog det mig: Egoina, du är inte ensam om att inte vara någons nummer ett. Egoina skriver i sitt inlägg om sina vänskapsrelationer, om att hon bara kan ha ett visst antal vänner samtidigt. Energin räcker liksom inte till hur många som helst. På den punkten känner jag inte alls igen mig. Jag behöver egentid, en hel del egentid, men samtidigt älskar jag att största delen av dygnet ha massor med olika människor runt mig.  Men vad jag däremot kände så igen mig om, var det hon skriver om att inte vara någons nummer ett. Egoina hade insett att hon antagligen aldrig kommer vara någons brudtärna, eftersom hon inte har någon direkt bästa vän utan i stället flera goda vänner. Det samma gäller mig. Jag har visst många vänner som står mig så nära att jag skulle kunna berätta nästan vad som helst för dem. Jag har vänner jag direkt tänker på som "min tänkbara brudtärna" eller "mina tänkbara barns gudmor", men dessa vänner har i sin tur någon som är mera #1 för dem än vad jag är. Och nej, detta är inte något "buhuu, vad synd det är om mig"-inlägg utan snarare en insikt i hur olika vi alla är i våra relationer. Och hur vi själva kan ändras genom livet. Som barn var det där med att vara någons bästis så oerhört viktigt för mig. I dag kan jag se på det med andra ögon. Klart jag skulle flyga i taket av iver om någon frågade mig till sin brudtärna eller sitt barns gudmor - men jag kan också uppskatta det att jag har så många fina vänner runtom mig som kanske inte väljer mig i första hand, men som ändå alltid finns vid min sida då jag behöver dem.Hur tänker ni kring det här med vänskapsrelationer i vuxenlivet? Är ni mer en "en bästis" eller "många goda vänner"-typ? Och har era tankar ändrat i takt med att ni blivit äldre?