År 2012 bloggade jag med fyra andra personer för Sundsvalls Tidning och Gatufesten. Ni som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg detta. Jag var då 19 år gammal och min blogg var som störst. Hade någon sagt åt mig då, cirka fem år senare, att jag skulle sitta och skriva ett inlägg som detta hade jag inte trott dem. Den enda personen som, för mig, stod ut från mängden av oss var Emelie. Emelie var då 18 år gammal och jag har aldrig sett en sådan stark glädje och energi hos någon människa tidigare. Vi umgicks lite under den här Gatufesten, sedan tappade jag helt bort den här tjejen. Jag glömde hennes namn, Emelie Sundberg, men jag glömde aldrig energin och glädjen hon utstrålade. För ungefär ett år sedan klev hon in på mitt jobb. Jag kopplade inte ihop henne med den här glada och fantastiska tjejen jag träffat så många år tidigare. Vi pratade, hon flirtade med min kollega, hon spred glädje. Hon började sedan träffa min kollega och vi fick se mer av henne, vi fick prata med henne de gångerna hon kom in på jobbet till oss. De få gångerna jag var ute på krogen sökte jag upp Emelie om hon var där. För nästan två månader sedan satt jag och kollade igenom min externa hårddisk. Jag hittade de här bilderna och insåg att Emelie var den här tjejen jag träffat under Gatufesten. Ett par veckor senare dök hon upp då jag och Issa var på E-street. Jag berättade för henne att jag insett vem hon var, varför hon alltid varit bekant. Då jag berättade detta slängde hon sig kring halsen på mig och gav mig en stor kram. Vi umgicks resten av kvällen och sade att vi skulle börja umgås snart igen, så snart det lugnat ned sig för oss båda lite. Jag satt och skröt lite om Emelie för mina vänner. Hon är nämligen en av de häftigaste människorna jag känner. Hon jobbar som sotare och hur många tjejer födda 1994 gör det egentligen? Hon inspirerar människor till att vara annorlunda.På min födelsedag, 18 februari, så valde jag att jobba. Emelie kliver in, ger mig en gigantisk kram och en puss på kinden då hon önskar mig grattis på födelsedagen. Hon kom till mig i garderoben ett par gånger den kvällen och vi pratade lite. Vi bestämde att vi skulle umgås den här veckan, vi kom nämligen fram till att vi bor 200 meter ifrån varandra.  Jag och Emelie 2012. Nu är det söndag och jag och Emelie har inte umgåtts den här veckan. Varför? Jo, cirka tre timmar efter vi sagt hejdå (med en kram och ytterligare pussar på kinderna) så börjar det brinna i hennes lägenhet. Emelie dog i måndags, av rökskador. Jag har gråtit varje dag i nästan en vecka nu. Som jag sagt till alla jag pratat med detta om så kunde man inte låta bli att älska Emelie. Även om man bara träffat henne en gång så kunde man inte låta bli att älska henne.  Det gör ont i mitt hjärta då jag tänker på detta. Jag tänker på Emelies familj. Jag tänker på alla hennes vänner. Det finns inga ord som kan beskriva den här vackra och fantastiska tjejen. Något jag helt säkert vet är att jag aldrig kommer sluta sakna henne. Jag vet också att jag kommer gråta så oerhört många gånger i det här livet. Jag vet att jag alltid kommer få en stor klump i magen varje gång jag ser huset hon bodde i, huset som just nu är täckt av en presenning längs hela väggen. Jag vet att jag aldrig kommer glömma Emelie.  Det är svårt att skriva detta och jag har bara gått igenom allt väldigt ytligt i det här inlägget. Jag hade kunnat skriva en hel bok om detta, men det ska jag inte göra. Jag kommer försöka leva livet fullt ut, precis som Emelie hade gjort om hon inte hade tagits ifrån oss. Som jag och våra gemensamma vänner sade igår - Emelie hade inte velat att vi hade deppat över detta, hon hade velat att vi minns henne med glädje och att vi hade haft kul för henne.  Jag saknar dig och din klumpighet, Emelie. Jag saknar dig och din positiva energi. Jag saknar dig och din fantastiska humor. Jag saknar dig och dina fantastiska råd. Din syn på livet. Jag finner inga ord. Det har snart gått en vecka. Jag kan inte skriva mer, jag hittar inga fler ord.  Jag går in på din blogg flera gånger om dagen och läser dina gamla inlägg, bara för att få uppleva din "röst" igen, för att få höra dina texter med din röst i mitt huvud. Tack för att jag fick chansen att lära känna dig, trots att jag inte hann lära känna dig så bra som jag hade önskat. Tack för allt, Emelie. ”…En skrämmande ram kring livets tavla som påminner mig om att allt vi ser är en fasad som en dag kommer brista. Livet är flyktigt alltså, tillvaron är tillfällig.Ångest över att en dag inte existera, inte för själva döden utan för tanken på att jorden kommer inte förändras radikalt under min livstid och jag är bara ett liv av miljarder som kommer försvinna innan jorden gör det.”- Emelie Sundberg