DERMAL ANCHOR

I januari satte jag i en spännande piercing - en dermal anchor. Jag älskar den och det gjorde sjukt jävla ont att sätta i den. Den sitter fast med en liten platta under huden, typ hälften så stor som en femtioöring. För att sätta fast den gör de ett litet snitt i huden och gräver runt under huden med den för att kunna få plats med plattan. Det gör nog ondast då de skruvar på pärlan, skulle jag påstå. Den har betett sig dåligt i omgångar och jag har varit rädd att kroppen ska stöta ut den. I somras var det sjukt illa - den gjorde ont hela tiden och jag trodde att jag skulle behöva ringa min piercare och plocka ut den. Jag tejpade den så den skulle "sätta sig" igen och det blev bättre. För ett par dagar sedan vaknade jag upp av att det kliade på bröstet. Tänkte "Ja jag måste akta så jag inte kliar loss piercingen". MEN den satt inte längre där. Den hade stötts ut under natten och jag hade inte märkt något.  När den ramlat ut kände jag mig så sjuuuukt tom. Den har liksom blivit en del av mig och det kändes väldigt konstigt att vara utan den. Jag hörde direkt av mig till min piercare, men det var bara den dagen jag var ledig. Hon hade tider på både fredagen och lördagen, men jag jobbade.. och i och med att jag jobbar fem mil bort gick det ju inte att smita en sväng. Jag fick en tid i tisdags. Nu sitter den äntligen där och nu jävlar är den tejpad tills den är läkt...