Statusmarkörer

(Hade nationella i svenska i fredags och skrev då en artikel om statusmarkörer. Tänkte passa på o dela med mig av den här då jag tycker detta ämne passar in, något tänkvärt helt enkelt!)   De flesta kan nog erkänna att man någon gång verkligen suktat efter ett speciellt par skor, eller varför inte det nyaste tv-spelet, helt beroende på vilken krets man tillhör. Visst har bara tanken av denna pryl försäkrat en om att man genast kommer bli omtyckt och få ett högre värde. Men när man sedan väl går och köper denna sak så upptäcker man ganska snabbt att det inte fick den önskade effekten, möjligtvis några glansdagar men oftast inte mer än så. Enligt min mening handlar status mycket om vad man själv har för sinnesställning och framförallt vilken självkänsla man har. En märkesväska, en vältränad kropp eller kanske bara ett gymkort och de där skorna som alla som är ”något” struttar runt på Stureplan med. Ja dessa saker kan innebära status för många, ibland kan till och med att bara känna till en viss person innebära att man själv är ”något”, man ger sig själv en slags status eller varför inte kalla det bekräftelse. Beroende på vart man bor, vilken samhällsklass man är uppväxt i och vad man har fått lära sig om livet och dess innebörd, så kan definitionen av status variera. Många jagar desperat något som kan höja upp dem i statushyllan i dennes umgängeskrets. Men jag undrar, handlar det inte om något mer än att bli upphöjd i andras ögon, ligger det inte något bakom det där, som gör att det egentligen mest handlar om att låta andra bekräfta dig för att du i sin tur kan försöka förbättre ditt självförtroende. Vad som definieras som något ”statusvärt” kan som sagt variera ganska mycket beroende på kön, intressen, umgänge, ålder, uppväxt och listan fortsätter. Till exempel, en 20årig man som är uppväxt i ett mycket välställt hem tycker säkerligen att en snygg bil är viktigt och markerar en viss status, precis som Jonas Fröberg nämner i hans krönika om statusmarkörer. Medan en 15årig tjej som läser Kenzas blogg antagligen tycker att ett par vita converse är något livsviktigt för att hon ska kunna anses som cool i skolan. Ett klockrent exempel på att status kan variera även beroende på vart man bor är Sofia Ulver-Sneistrups bok Status där en ung man som blivit känd genom en dokusåpa och praktiskt taget badat i status flyttar till en annan stad för att börja studera. Plötsligt så räknas inte hans fantastiska medverkan i dokusåpan som så fantastisk längre och han upptäcker att han har inte längre innehar någon status. Han börjar då desperat försöka ta reda på vad som är statusvärt i staden och framförallt hur han kan uppnå det. Ett annat, möjligtvis någorlunda extremt, exempel är flickan Justine från Rwanda som tillslut fick gå klart grundskolan som Eugene Kwibuka skrev om. Tänk vilken status detta kan innebära för henne och hur långt detta kan ta henne i jämförelse med om hon inte hade fått gå klart skolan. Jämför Justines statushöjning genom att få gå i skolan med hur det ser ut i Sverige, här får man knappast någon status genom att gå i grundskolan, däremot en fin utbildning på ett universitet eller högskola kan nog höja oss upp ett snäpp.   Men vad kan sökandet efter status göra med en människa, hur mycket påverkar den oss och hur långt kan vi gå för att få känna oss en gnutta eftertraktade? Ja i värsta fall kan nog den allra osäkraste människan gå ganska långt för detta fenomen kallat status. Jag kan tänka mig att många satsar på att köpa det nyaste och hippaste eller kanske försöka visa upp sig eller sina kunskaper för någon som de vet innehar hög status som i sin tur, på något ologiskt sätt, kan överföra lite av detta eftertraktade ämne till en själv. Men om jag får säga det själv så tycker jag att ni gör fel där, ni kommer aldrig hitta någon långvarig lycka i ting och det kommer antagligen inte höja er självkänsla det minsta, det ni istället ska satsa på att göra är att vända er inåt, mot er själva. Fråga er, varför gör jag det här? Jobba inifrån innan ni börjar på utsidan, för hur mycket betyder egentligen ett par nya converse om man inte med stolthet kan stå på sina egna ben? För att inte tala om en ny bil, när man ändå ständigt undrar vart man är påväg. Tänk vad denna eviga statusjakt kan göra med människor, hur många som desperat letar och letar, kämpar, köper och försöker. Jag skulle våga säga att detta mönster snarare försämrar ens självförtroende än förstärker och jag har ingen direkt statistik att ge er men jag undrar ändå hur många som faktiskt har uppnått status genom att köpa och impa. Någon möjligtvis, men då är vi ändå tillbaka vid konsekvenserna som sökandet har medfört, kanske leder det till ilska mot andra ynglingar som ivrigt söker status, kanske inser man plötsligt att statusen inte på långa vägar var värd den hårda resan.