Balansen

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på balansen, och hur viktig den är för oss alla. Jag tror verkligen på att vi kan finna balansen inom oss. Jag ser att det är så många (även jag själv förr) som letar utåt, som försöker hitta något som kan fylla den konstiga tomheten inombords. Det är ofta så beroende börjar, kanske de flesta har varit med om en otäck händelse eller liknande och försöker dölja smärtan med att tex supa (deras känslor är i obalans). Det funkar säkert bra i början, men sedan går det utför. Du är fast i hamsterhjulet och det blir bara värre. Du blir mer och mer i obalans för var dag.   Ska vi backa bandet en aning? Vad menar jag egentligen med obalans? Jo, ett exempel är att du har mycket planer, tex måla om i vardagsrummet, börja träna osv, en massa projekt igång.. vissa börjar du på men sällan avslutar. Då har du obalans mellan uppe (det du tänker) och nere (det du gör). Även ifall magkänslan säger "men kommer jag verkligen utföra det här?" så påbörjar du nästa projekt. Du är helt enkelt fast i ditt hamsterhjul. Vi människor gör det vi är vana vid, vi har svårt att bryta vanor, speciallt om vi har haft dem under en lång tid. Vi kan ha oblanans i väldigt många plan - tex kan du äta för lite och träna för mycket, tänka för mycket och tala för lite (får inte utlopp för dina känslor), stressa för mycket och återhämta dig för lite, lägga för mycket energí på jobbet vilket gör att du knappt har någon energi kvar för din fritid osv osv. Förstår ni då vad jag menar med obalans?   Hur får vi då balans? Går det verkligen att vara i balans - på alla plan? Den frågan hade jag också velat ha svar på. Men jag tror faktiskt att det går. Och jag tror att det handlar väldigt mycket om inställning, hur man ser och tänker runt allting. Ni vet de personerna som kommer in och bara lyser upp ett rum - som skrattar och bara ha en såndär skön inställning till allting, de klarar ofta av svårta och jobbiga händelser lättare än "medelmåttet". Om man jämför med de personer som oftast ser det negativa i saker och ting, ältar och klagar.. de är mindre motståndkraftiga mot motgångar. Vilken persontyp tror du att du är i mest balans av dessa..?   En annan viktig aspekt tror jag är att få uppleva saker och ting. Hur vet du att du inte klarar det om du inte testar? Jag har träffat för många personer som drömmer om saker och ting men som inte vågar ta steget (ännu en obalans mellan tanke och handling). Ofta är det ursäker om om att de är förgamla för det, att de inte klarar det osv. I grund och botten är det oftast rädsla, och det är okej, som sagt så är vi vanemänniskor och att prova något nytt kan kännas skrämmande, ovant och annorlunda. Men samtidigt.. hur ska vi annars vi veta? Och efteråt så brukar faktiskt de flesta säga "men det var ju inte så farligt", och "gud vad jag är glad att jag vågade ta steget och byta arbete" annars så har du ju lärt dig att det kanske inte var något för dig, men du slipper du iallafall lägga energi på att gå och undra. Detta är ett väldigt komplex ämne, det finns säkert hur många aspekter och saker att säga om detta som helst. Men det var just dessa tankar som flög runt i mitt huvud just nu. Jag kanske skulle starta en filosofblogg istället? ;)