Bröllopssyndrom finns det något sådant????

Den positiva andan som jag hade när jag steg upp igår morse dagen efter mina vänners bröllop var fullständigt bortblåst några timmar senare. Så när jag igår middag begav mig på brunch med de nygifta och alla deras kompisar så var det med ett mindre bra humör. Vet inte vad det är, vet inte varför men allt känns så fullständigt hopplöst. Tror helt enkelt att jag har drabbats av ett bröllopssyndrom. Ett nytt begrepp som jag själv har kommit på haha. Lite på skoj alltså.Jag tror att det är så att när man är singel och i min ålder och går på ett bröllop så kommer alla känslorna över en att man är ensam man tycker synd om sig själv för att man inte har någon osv. Detta kallar jag bröllopssyndromet och detta har definitivt drabbat mig. Är kärlekskrank helt enkelt, vill bara känna mig älskad igen.. Jag tror att allt hann ikapp mig igår och när jag sätter mig ner i min soffa i min ensamhet kommer alla tankarna. Alla negativa tankar då alltså. Allt kom över mig igår att när jag såg mina vänner i lördags och såg hur lyckliga de är tillsammans så är det lite bittert för mig. Allt de har tillsammans de vill ju jag också ha. Precis ett sånt bröllop vill jag ha. Men framförallt vill jag ha någon som tycker om mig. För första gången i mitt liv är jag ensam och det är en prövning för mig. Jag vet inte riktigt hur det är att vara ensam. Samtidigt tror jag att det är bra att låta sig vara ensam ibland. Man lär sig mycket om sig själv......På bröllopet var en kille som jag tycker mycket om och vi pratade mycket, men jag är så osäker på mig själv och jag vet inte riktigt vad han vill, om han bara vill vara vän eller han vill något mer. Visst tror jag att vill han något mer så ser han till att det blir så, men jag är ändå så osäker. Han kanske är lika feg som jag?? Men det är bara så att jag får ta dagarna som det kommer och försöka tänka på något annat och ta dagen som det kommer och när jag minst anar det så faller alla pusselbitarna i mitt liv på plats. Men just nu är det lite jobbigt.... De första veckorna efter min seperation grät jag jättemycket, men på ett bra tag nu är det precis som jag inte har kunnat gråta. Precis som om mina tårar har tagit slut. Men när jag satt här i min soffa igår så kom alla tårarna och visst kändes de bra men ändå inte. Jag pratade med en kompis på bröllopet och han sa att man måste låta sig må riktigt dåligt efter en seperation måste låta sig komma så långt ner att man känner nu kan det bara gå uppåt. Och det känner jag att jag har varit nere och vänt men nu har jag nog kasat ner lite igen. Men jag ska inte ge upp för jag är stark, men samtidigt måste man få må lite dåligt ibland. Det som är svårt för mig är att jag inte vet vad jag ska göra för att göra mig av med de jobbiga känslorna.Första prioritet i mitt liv just nu är att hitta ett jobb. Sen får de andra komma efterhand. På nyårsafton i år kommer jag vara den personen som jublar allra högst för då är 2009 slut och då är mitt madrömsår slut. Jag längtar för detta har varit ett prövningarnas år för mig.  Ny dag imorgon och nya möjligheter.......