Man kan inte leva med dom och man kan inte leva utan dom............

Den kärleken, den kärleken.........Vad ska man säga om kärlek egentligen?? Det är något som man så gärna vill ha, men som kan vara så svårt att hitta. Men när man väl har hittat den så är det något som är så underbart. När det sedan inte fungerar så är det en stor, stor smärta. Den är svår att beskriva, men nästan alla människor i hela världen har någon gång i sitt liv varit med om denna smärta. Trots detta så ger man sig in i det om och om och om och om igen............. Det är egentligen ett märkligt faktum, att trots allt man går igenom så ger man aldrig upp hoppet om att hitta kärleken igen. Visst kan man under en period strunta i det och säga att man aldrig mer ska starta ett förhållande, men det löftet till sig själv brukar vara rätt kortvarigt.Människan har ju olika behov och faktiskt så ingår det rent vetenskapligt i dessa behov, närhet och uppmärksamhet från andra människor - alltså kärlek!För min egen del så kan jag inet förneka att jag, trots mina dåliga erfarenheter, gärna hittar kärleken igen. Men visst är jag lite mer försiktig idag än tidigare. Jag har lärt mig otroligt mycket med allt som jag har gått igenom. Jag skulle inte för mitt liv vilja någon gång i hela mitt liv vilja gå igenom en sådan sak igen, men samtidigt så skulle jag inte vilja ha det ogjort heller. Det har präglat mitt liv så otroligt mycket. Man brukar säga att det är med- och motgångarna i ditt liv som gör dig till den du är idag. Detta är så sant, så sant.Idag, tisdag, när jag kom till mitt jobb efter en välbehövlig påskvila så stöter jag på en stackars praktikant som är 22 år och har varit tillsammans med, det som hon har sett och fortfarande till viss del ser, sin livskamrat. Men nu i helgen så hade hon fått höra, något av det mest smärtsamma man kan höra, enligt mig, att han inte hade käsnlor för henne längre. Jo, känslor har han, men inte sådana känslor som man ska ha i ett samboförhållande. Den stackars tjejen som har varit tillsammans med sin pojkvän i 4 år kan verkligen inte se sig själv utan honom i sitt liv. Det gör så ont och se henne, för jag känner så fruktansvärt mycket igen mig själv i henne. Precis allt det hon går igenom har jag gått igenom. Samtidigt så är det så svårt att råda henne, för jag kom ur det hela med lite rispor i lacken, men ändå med insikten att detta var det bästa som har hänt mig.Men man kan inte råda hur någon annan ska göra eller inte göra, man kan bara berätta hur jag kände och låna ut sina öron och försöka vara ett så stort stöd man kan var. Men livet är inte lätt och man har många, många smärtsamma ögonblick till som man kommer stöta på i sitt liv. Man måste bara försöka se det positiva i det hela.En viktig sak som jag har lärt mig är att efter regnet så kommer solen fram igen, men det kan vara svårt att förstå om man blivit våt!