Om hur jävla trött vissa killar måste vara på att få min dumma teori uppkastad i ansiktet

Detta kan vara ett av mina rörigaste men kanske ett av de viktigaste inläggen jag skrivit. Det är lite självkritiskt och kanske lite elakt i stunder. Men jag öppnade verkligen mina egna ögon när jag skrev detta inlägg och jag förstår inte hur jag kan vara så dum egentligen?  Hur som helst, läs om ni vill och fråga om ni undrar någonting eller säg till om ni känner igen er? Vill inte vara den endaste som är en elak bitch........   Jag såg för några dagar klart andra säsongen av serien “My mad fat diary” som i korta drag handlar om Rae som är överviktig och emotionellt instabil. Hon hatar sig själv och sin kropp och tål nästan inte att se på sig själv och ännu värre att visa sig själv för någon annan. Hon träffar dock en kille, Finn, som blir förälskad i henne men hon är så osäker på sig själv att hon inte vet om hon kommer kunna vara med honom. Nu undrar ni säkert vad den serien har med någonting att göra, men sanningen är att den satte en tanke i mitt huvud som jag inte har kunnat släppa; Hur jag direkt antar att jag vet vad killar faller för hos en tjej. I serien så säger Finn till Rae i ett av avsnitten där Rae ifrågasätter varför han skulle dejta en tjej som henne: ‘’You don’t tell me who I can and can’t fancy, Alright. That is mine. That belongs to me, no one else, no one. Not even you.’’   Detta citat leder mig då till en flashback från London, då jag och Tove en av nätterna hade en diskussion om sex, killar och ideal. Vi pratade dels om alla fördomar vi har om killar och vad vi tror de attraheras av och det blev helt klart ett minnesvärt samtal som fick mig att bli lite snällare och mindre fördomsfull mot det motsatta könet.   Med dessa tre totalt olika men lika ämnen ihop så blir summan av dom det jag tänkt skriva lite om. Jag har aldrig varit i ett förhållande, inte ens nära. Jag har aldrig vågat tro att killar kan attraheras av mig och aldrig släppt någon nära inpå. Jag har en självklar bild av vad jag tror killar vill ha, och i denna stund så är det fortfarande den bilden jag håller mig fast vid. Bilden av tjejen killar vill ha enligt mig är en solbränd, perfekt klädd, lång, långhårig, smal men ändå kurvig brud som har allt. Och jag är ju då den totala motsatsen, det jag ser när jag ser mig själv är en kort, tjock, o-trendigt klädd, finnig och ful “tjej” med en jävla självdistans och dåligt självförtroende. Hur skulle någon vilja ha mig när det alltid finns bättre? Det är frågan jag alltid ställer mig själv. När jag ibland råkat haffa en snubbe så tar jag för mig så mycket jag kan, och det har hänt att det blivit lite hett och när jag står där med min klänning halvt uppdragen, en man tungt andandes mot min hals och handen nere i hand byxa så kommer de där tankarna “Varför är han med mig? Han skulle kunna få så mycket bättre. Vill han ha mig för att jag är ful och därför mer desperat och enkel att få i säng? Är han med mig för att han slog vad med sina killkompisar? För att han tycker synd om mig?’’ OSV…OSV…. Och så backar jag ur, tar mig samman och lämnar stackarn som hoppats på ett “happy ending” ensam kvar. BER OM URSÄKT TILL DE JAG GJORT SÅ MOT (ca 2 st för att vara korrekt.) Nu kommer vi till den roliga delen; Varför? Varför gör jag såhär då? Varför sticker jag direkt då jag för första gången och kanske sista har en chans att få ligga?!?! Ärligt talat, man tycker att jag borde tacka och ta emot!!! Jo, svaret är enkelt; Jag avbryter för att jag tror att jag gör snubben en tjänst för att jag vet att han egentligen inte vill ha mig. När alkoholen runnit ur hans system så kommer han att ångra sig och jag kommer att känna mig så dum som trodde att han kanske hade varit genuint kåt på mig. Jag vet innerst inne att jag inte är en tjej som man vill ta med sig hem om man inte är aspackad. Det är tjejen som är min motsats som killar vill ha. Det är iallafall vad jag intalat mig själv i flera år nu.   Och nu, avslutande så kommer vi till min ursäkt till alla killar där ute; Jag ber så mycket om ursäkt för att jag är helt dum i huvudet och för att jag har alla dessa fördomar om er. Jag hatar att jag har dom och jag är ledsen för att jag inte tror bättre om er heller, att jag håller mig till min sjuka sanning. Ärligt talat så ska jag bättra mig. För hur jävla jobbigt måste det inte vara för er att hela tiden få det uppkastat i ansiktet, att det är dagens ideal ni vill ha? Att de flesta brudar antar det? Jag vet ju ingenting om det, det är bara sådan jag har blivit för att jag innerst inne är rädd för att träffa någon som skulle tycka om mig, för jag vet inte hur man hanterar en sådan situation.   Ett av mina mål denna sommar är att bemöta killar med ett öppet hjärta och försöka att skrota mina fördomar. För vid det här laget så måste de killar som fått min teori uppkastad i ansiktet vara jävligt less på att inte få bestämma själva vem de vill ha och inte ha utan att det blir en sån jävla kalabalik från tjejer som tänker precis som jag.   Hädan efter så ska jag lita på att killar själv vet vem de attraheras av och vill umgås/ligga/dejta/dansa med och inte följa min teori som mest antagligen är den mest sexistiska någonsin.     Kram på er.