Stolt och modig
Nu är sista veckan på dagvården på Dala ABC slut. 6 veckor har gått i raketfart, men den här omgången var jag redo, redo att erkänna för Mig Själv och dom runt omkring mig att jag har en ätstörning. Men jag är inte någon annan eller någon sämre människa för det :) Jag kommer självklart inte sluta att gå där. Kommer nog springa där titta som tätt, i alla fall nu den första tiden. Det är en trygghet. Där kan man vara sig själv och inte "skämmas" för det man har svårt för, för alla som går där är i precis samma situation som mig. Det har varit enormt påfrestande att ta steget och erkänna, speciellt för mig själv, men också för alla er som kommer läsa min blogg. Människor som varit mina barndomsvänner har tagit avstånd ifrån mig, det skär nog mest av allt inom mig. För vänner kan man inte vara utan. Men varför har dom tagit avstånd? Eller har dom inte det? Är det Jag som tagit avstånd? Är dom rädda och inte vet hur dom ska bete sig? Eller beror det på D ? Jag saknar mina vänner enormt mycket. Framsteg: Erkänt för Mig Själv och alla runt omkring mig och typ, hela internet världen, att jag har en ätstörning. Vilket känns lite... GALET!! Men jag är enormt STOLT och MODIG som klarat av det! Ensam är INTE stark!! Elin.