Att växa upp.

Hej du bloggen. Ja, jag har glömt bort dig. Men det gör väl inte så mycket? Jag börjar växa ifrån dig, nu när jag börjat mitt nya kapitel i livet. Att vara en av de 160 bästa av 5255 sökande till socionomprogrammet i Göteborg, och komma in som förstahandsval, har kanske stigit mig lite åt huvudet. Men jag är stolt och även om jag känner mig som en idiot bland många av mina klasskamrater då jag inte är berest eller speciellt uppkommen i världen så blir det nog bra tillslut. Jag ska nog klara det, om ens med en hårsmån. Därav kommer jag nog inte ha tid att blogga längre, då jag nu ska plugga arslet av mig i en stad som ijag inte hittar i eller känner mig hemma i. Bloggen kommer då i andra hand och kommer så småningom att tyna bort. Det finns ingen tid längre, men det kanske är lika bra det?    Hursomhelst; sitter nu i min lägenhet i Göteborg, har jobbat en massa idag med en uppgift och min nacke och mina axlar dödar mig av att sitta ner såhär mycket framför en dator eller en bok. De är inte vana längre. Men de kommer bli, precis som ni kommer bli vana av att inte gå in på min blogg längre och läsa mina meningslösa inlägg. Men vet ni vad; jag har uppskattat varje gång ni loggat in här ska ni veta. Tack för mig och för den här tiden. Kanske blir några inlägg till, kanske inte. Jag vet helt enkelt inte längre hur framtiden ser ut för dig, lilla blogg, och det kanske är lika bra det. Men för idag säger jag adjö, men imorgon kanske jag säger goddag igen.