Livet är allt orättvist!

"Du har gått ner i vikt", sa rektorn. Idag har jag inte mått bra alls, mentalt. Gick runt med tårar i ögonen, på gränsen till att falla ut i gråt, och mådde rent allmänt inte bra. Konstigt, tänkte jag. Utan anledning? Sedan kom jag ihåg. Där är visst en anledning. Ni vet ingenting. Låt mig berätta. Det var lördagen den 9 november. Dagen hade startat bra och jag hade stora planer för upplägget av dagen. Majoriteten handlade om längtan efter att få umgås med pojkvännen på kvällen eller att ligga före med skolarbetet som skulle in på måndagen. Jag gav mig själv en välförtjänt sovmorgon och vaknade pigg, glad och utvilad. Vid lunch körde pappa och beställde Pizza. Underbart! Det kändes som årtionden sedan vi hade det sist. Efter maten, och en liten matkomapaus, satte jag mig och påbörjade mina uppgifter. Jag hann inte långt innan - *HEJ ALLA BARN NU ÄR DET BARNPROGRAM, TITTA HÄR VAD FABROR FREJ TAR FRAM...* Mammas mobil ringde. Hon rusade uppför trappan och gav mobilen till pappa. Jag, som mest existerade i min egen bubbla, la inte mycket fokus på telefonsamtalet. Men en sak hörde jag, min svågers (yngsta storasyster) brors namn. Jag lyfte blicken från datorn och tog en snabb titt in i mins föräldrars sovrum, placerat mitt emot mitt eget. Inget verkade konstigt, så jag fortsatte skriva. Men plötsligt fick jag en känsla inom mig, en känsla om att något hemskt hänt. Jag valde att slå ihop datorn och gå in hos mina föräldrar. Pappa satt med telefonen och uttalade en massa "Mhm...", "Okej...", "Hmh...", "Mhmhmh...". Mitt hjärta slog dubbla slag. Trots att inget blev sagt såg jag något i pappa. Han avslutade samtalet och vände sig mot mig och mamma, mamma på sängen bredvid pappa själv och jag lutandes mot dörrkarmen precis framför dem. Pappa tittade oroligt på oss. "Nå? Vad sa han?", undrade både jag och mamma"Cecilia är död", sa han med sorg i rösten.Jag och mamma tittade på varandra, gav ifrån oss ett litet skratt, men insåg snabbt att han var seriös. Mammas ögon fylldes med tårar och min egen syn blev aningen suddig. Vi trodde först samtalet hade att göra med min svåger, att han varit med om en olycka eller liknande. Inte min syster.I alla fall! De hade sagt till oss att komma till sjukhuset, så vi skyndade oss att gå ut med Lucky (vi var hundvakt till min andra systers hund som för tillfället var i Thailand med sin familj). Under tiden pappa rastade hunden passade jag på att ringa mitt allt, min andra halva, Martin. Otroligt att han hörde något av vad jag sa vid det tillfället, det enda jag kommer ihåg är att jag var i chock och grät och andades hysteriskt. Fick min tröst, men försökte få tag i Josse också. Inget svar. Ringde till min barndomsvän sedan så länge jag kan komma ihåg - svarade! Hon sa mycket visa ord och mycket bär jag med mig i huvudet. Tillbaka till historien! Pappa kom tillbaka, jag avslutade samtalet och vi körde in till sjukhuset. Beundrar pappa, vilket lugn han måste försökt dra på sig endast för att kunna köra in dit. Både jag och mamma grät hela bilresan. Väl på sjukhuset gick vi in på akuten, trängde oss i kön och blev beordrade att vänta lite så skulle en sjuksköterska komma och hämta oss. Mycket riktigt! En sjuksköterska kom och transporterade oss till ett rum. Rummet var av mindre storlek, hade två fönster ut mot en sida av huset och gröna soffor. Vi blev där mötta av min svågers brors fru, som berättade att min svåger och hand bror åkt hem för att berätta för mina systersöner. Vi slog oss ner och fick höra allt. Ända från hur min syster hade åkt till träningsverket för att gå på gymmet till hur min svåger fått samtal om att hon var på väg in till sjukhuset. En anställd hade ringt, varpå hon hade berättat att Cecilia hade ramlat och slagit huvudet efter hon gått av en maskin, och att de då var på väg in till sjukhuset. Detta var då inte sant. Hon hade smått i huvudet - ja. Men hon hade dött på plats. Hon hade inte "bara" slagit i huvudet, hon hade dött där, på golvet. Självfallet förstår jag varför hon inte gav det beskedet i telefon. Jag hade också undvikt det. Hon hade i alla fall mer eller mindre lutat sig mot en maskin och sedan någon sekund senare fallit ihop. HLR, hjärt- och lungräddning, påbörjade av närvarande på plats och övertogs sedan av ambulanspersonalen. 30 minuter. Det var tiden de höll på att försöka återuppliva henne. 30 minuter, sedan blev hon dödförklarad. Klockan var väl då omkring 12. När vi satt på sjukhuset hade klockan blivit 2 på eftermiddagen. Efter pratstunden och ytterligare några tårar gick vi in och fick se henne. Hon var mycket vacker och de hade tagit hand om henne med respekt, lagt en fin duk över med broderat mönster. Att då gå in hos någon så nära som avlidit var svårt första gången, då det var mormor och jag var liten, men nu kändes det rätt. Allt hände så hastigt. Jag behövde ett farväl. Jag tror mycket på andlighet och sådant, tror helt på att hon var där i rummet när vi sa hejdå. Självklart var hon där, hennes livlösa kropp låg där och hon såg ut som att hon sov, men jag tror att HON var där också. Hennes själ. Där i rummet och vakade över oss. - Jag har här tagit en paus från mitt skrivande då tårarna bara rinner ner okontrollerbart -Allt kändes så overkligt. Hon hade bara någon timme innan uppdaterat en statusuppdatering på Facebook. Glad, som alltid. Hur kunde det gå från det till att ha en död storasyster? Det har nu snart gått två veckor. Jag har känt mig så stark, tyckt att jag har bearbetat allting så bra. Uppenbarligen har livet bevisat mig motsatsen. Allting gick bra fram till idag, då all min sorg som jag trodde var bearbetad kom tillbaka till mitt hjärta och gav mig en stor fet smäll i ansiktet. Jag älskar dig min syster. Jag såg upp till dig och ser nu upp till dig på riktigt. Jag är dig tacksam för allt du lärt mig, om livet, om prioriteringar och hur mycket ett leende kan smitta. Du har kittlat mig tills jag behövt knippa efter luft. Du har lärt mig laga kaffe och fått mig till att dricka det, vilket var gott efter att ha tömt en halv sockerpaket. Jag är dig tacksam för de stunder jag fått spendera med dig. Allt från midsommar på Mossängen alla dessa år till alla kalas och de gånger du och Jörgen kom förbi helt oväntat med era motorcyklar. Du lärde mig äta halloumi, och jag kommer fortfarande ihåg ditt skratt när jag gått från att säga att det ser ut som en gummibit till att älska det. Eller alla gånger jag följt med dig på jobb, varit din lilla svans. Du har lärt mig mycket, vet du. Om jag nu i framtiden slutar upp i ett yrke med barn, hoppas jag kunna vara som dig. Det skulle få vara en ära. Du lämnade oss alldeles för tidigt! Du hade ju precis blivit klar med din förskolelärarutbildning och fått din examen! Efter 4 år, 4 år som du kämpat för. Och fått ett nytt jobb hade du också. Ja, du var nog rätt nöjd, och så inträffar det ofattbara. Det kommer alltid vara lika orättvist. Du var den gladaste personen jag kände och det bara strålade om dig varje gång man såg dig. Du är min förebild och kommer alltid att förbi. Även om du inte finns här just nu, rent fysiskt, finns du alltid i mitt hjärta, och där kommer du för evigt förbli tills dagen då jag dör. Jag älskar dig, always have, always will. Och så ett "Guttans!" på det. Du är underbar, min ängel, och saknad som bara den! Ha det bra där uppe med de andra änglarna. Det är med sorg i mitt hjärta jag avslutar med orden:♥ Vila i frid. Cecilia Helen Larsson 1971-05-05 -- 2013-11-09. Älskade syster. Vi ses. ♥