NÄR NÅGOT DRAR FÖRBI

Jag slår upp ögonen och blicken fastnar på himlen där ute. Det har varit grått i flera dagar, tunga moln har lagt sig över himlen och tyckts förbli, men just i sekunden jag slår upp ögonen glimtar den ljus blåa tonen förbi. Det är tyst och tankar försöker att placeras. Jag vet vart jag är, kroppen vill reagera men jag känner inte av den, inte än. Det är för tidigt och enda jag kan ta in är världen där utanför som glider förbi. Det finns ingen längtan, bara ett konstaterande. Jag var ute i den igår men nu ligger jag här. Igår när jag kom hem drog jag aldrig ner persiennen vid köksbordet, bara det högra fönstret drog jag ner. Jag ville vakna upp till himlen, se den sväva förbi. Jag har bott här i knappt 3 månader men det känns längre än så. Jag har hittat det jag gillar, bageriet längre ner på gatan, skapat mig vägar som tar mig dit jag vill, springturer längst med havet. Just fönstret vid köksbordet gillar jag att ha öppet för då kan jag se himlen när jag ligger i sängen. Då ser jag inte de smutsiga husfasaderna på andra sidan gatan, hör inte spårvagnen eller något annat. Det är bara jag, min säng och himlen. Och innan löven föll så var det en färgexplosion längre bort mot horisonten. Nu har löven fallit och förändring gör sig påmind. Jag gillar att vara i den, gillar att se den från min säng.Jag var ute och drack öl igår. Hela dagen försvann i ett djupt samtal med en fin vän. Vi åt pannkakor och drack ur fina koppar. Man hittar vänner på de absolut konstigaste och självklara platser. Vi är rätt lika, hon och jag, och vi har mycket att lära av varandra. Det pirriga när man delar med sig av det förbjudna, av det man inte vet och är rädd för. Vi pratar utan att komma till ett handlande men så är det kanske ibland, att jag blir en del av en start utan att kunna göra något. Det är frustrerande, men också ärofyllt. Jag brukar säga att magkänslan kommer först sedan uppmärksammandet, sedan kommer valet och i en symbios kommer medvetenhet. Och det är det vänner är till tror jag, dela de där tankarna som kan tyckas vara så förbjudna men som faktiskt bara är tankar, varken sanning eller beständigt. Någon som kan bära vikten när man själv inte kan. Man känner av när det skaver, man vet att något är fel men det är inte alltid man orkar, vill eller kan uppmärksamma det, men slutligen gör man det för man kan inte leva med en känsla som skaver, som är fel, som rubbar ens balans. Och då har man ett val, ett val att reagera och faktiskt våga möta de känslor som finna där inne. Och med det valet kommer medvetenheten. Det är när man är medveten man kan vara sann mot sig själv. Det är då man kan reagera och skapa förutsättningar för ett ärligt och livfullt liv. xLivet rullar på nu. Varje dag kommer med något nytt, inget är detsamma och jag älskar det. Älskar insikten och utmaningen. Det är skola, det är jobb, det är vänner, det är killar, det är middagar och mornar. Det är lugnt, det är fartfyllt. Jag hittar min balans, hittar mina människor och stunder. Det tog tid att ta sig hit, det tar tid att landa i att livet är bra. Att livet kommer med det goda och det jobbiga. Igår satt jag och grät lite över hur livet är så osäkert och jag saknar vägen. Men jag gladdes också åt att mitt liv är fullt av möjligheter, av känslan av att skapa min väg, att det aldrig är säkert, att det är fullt med driv och av mig. X